När Golden Earring lämnade beatpopen

GOLDEN EARRING – EIGHT MILES HIGH – 1969

Det var med Eight Miles High som holländska Golden Earring lämnade beatpop och psykedelia bakom sig och började sikta mot hårdrock och progrock. De lyckades. Om den här skivan spelats in 20 mil längre öster ut, i Tyskland, skulle den idag varit en obskyr krautrockklassiker.

Det kan ha varit så, vilket inte är alls omöjligt, att Golden Earring vid den här tiden tog större intryck av det som hände på den tyska rockscenen än vad som hände i England och USA, vilket annars holländska band hade en tendens att göra. Det går utan större besvär att jämföra Eight Miles High med ganska många krautrockalbum från samma tid.

Nåja, det där vet andra säkert mer om. Jag har bara lyssnat på skivan. Men man kan bli förvånad och imponerad av att Eight Miles High kom ut innan många av de stora brittiska progrockbandens första skivor.

Ännu mer intressant blir det om man i stället jämför LP:n med tyska krautdemoner som Amon Düül II och Orange Peel. Där är likheterna nästan större.

Oavsett vilket är Golden Earrings femte LP ett övergångsalbum. Eight Miles High visade att bandet hade helt andra ambitioner än att lira fuzzgitarr och svänga ihop korta treminuterslåtar. På den här LP:n är låtarna långa, soundet mycket råare och tyngre än tidigare.

Storverket – anser en del – är 19 minuter långa, proggiga och svårt gitarranfrätta Eight Miles High, som täcker hela b-sidan. Jag är inte lika övertygad om den låtens storhet. Den är för lång till och med för att vara inspelad 1969. Byrds klassiker hade mått bra av en nedkortning till ungefär hälften, det hade räckt.

Nr: 811/2222