BLACK SABBATH – MASTER OF REALITY – 1971
Det sägs att alla Black Sabbaths fans under det tidiga 70-talet rökte så mycket gräs att de tog allt Sabbath gjorde på största allvar. Dagens fans är något mer sansade i sin bedömning och kan faktiskt medge att det föer det mesta handlade om att sälja skivor.
Det är därför man idag kan lyssna på låtar som Sweat Leaf och After Forever utan att för den skull bli anklagad för att vara djävulsdyrkare. Det gick inte på 70-talet.
Men att lyssna på Master Of Reality utan att få ståpäls både på armar och ben är fortfarande helt omöjligt.
Jag hävdar att detta album är Black Sabbaths tyngsta och råaste under gruppens hela tidiga karriär (på senare år har jag inte följt dem på samma sätt som förr).
Jag anar att att inbitna metalfans fnyser föraktfullt åt detta, vilket de säkert har all rätt i. Master Of reality är troligen, jämfört med dagens metal, inte ett särskilt ”tungt” album. Nej, det här är en tung hårdrock-LP.
Bakgrunden till detta är givetvis Toni Iommis fantastiska, egensinniga och själuppfunna gitarriff som saknar motstycke. Orsaken till dem är att han tidigt i sitt liv skar av sig fingertopparna på sin arbetsplats.
Något som tvingade honom att utveckla en helt egen stil för att överhuvud taget kunna spela gitarr. Tack vare den skadan uppfann Iommi några av rockvärldens råaste, grymmaste och djupaste gitarriff som mal ner allt motstånd.
Master Of Reality innehåller något av det allra bästa Toni Iommi någonsin lyckades vrida ur sin gitarr. Inledningen med ”trippeln” Sweet Leaf, After Forever och Children Of The Grave är i riffsammanhang något av det fetaste som någonsin släppts på vinyl. Därför är Master Of Reality min favoritskiva med Black Sabbath.
Nr: 2019/2222
Det sägs att alla Black Sabbaths fans under det tidiga 70-talet rökte så mycket gräs att de tog allt Sabbath gjorde på största allvar. Dagens fans är något mer sansade i sin bedömning och kan faktiskt medge att det föer det mesta handlade om att sälja skivor.
Jag hävdar att detta album är Black Sabbaths tyngsta och råaste under gruppens hela tidiga karriär (på senare år har jag inte följt dem på samma sätt som förr).
Jag anar att att inbitna metalfans fnyser föraktfullt åt detta, vilket de säkert har all rätt i. Master Of reality är troligen, jämfört med dagens metal, inte ett särskilt ”tungt” album. Nej, det här är en tung hårdrock-LP.
Bakgrunden till detta är givetvis Toni Iommis fantastiska, egensinniga och själuppfunna gitarriff som saknar motstycke. Orsaken till dem är att han tidigt i sitt liv skar av sig fingertopparna på sin arbetsplats.
Något som tvingade honom att utveckla en helt egen stil för att överhuvud taget kunna spela gitarr. Tack vare den skadan uppfann Iommi några av rockvärldens råaste, grymmaste och djupaste gitarriff som mal ner allt motstånd.
Nr: 2019/2222
Lyssnar du på Sweet Leaf blir du nog inte anklagad för att vara djävulsdyrkare, snarare örtrökande flummare, he he.
SvaraRaderaJag vet inte vad dagens unga metalfans, om det finns några såna, kan tänkas tycka om Black Sabbath - men när döds- och blackbanden härjade som värst på 1990-talet hade Sabbath mycket gott rykte i de kretsarna. De tidiga skivorna sågs sannerligen inte som gubbig 70-talshårdrock i stil med Zeppelin och Purple; nej, snarare som grunden för all extrem metal. Och jag kan bara hålla med. I backspegeln var de något helt annat än sina samtida hårdrockskollegor. De låter liksom mer Onda.
SvaraRadera