ELLEN FOLEY – NIGHTOUT – 1979
Alldeles lysande Stupid Girl var med samlingsplattan Rock 80. Men det var för Ellen Foleys duett med Meat Loaf i Dashboard Light som de flesta fick upp ögonen för henne. För min del var Ian Hunters och Mick Ronson orsaken. De båda producerade och var och spelade på Night Out.
Säga vad man vill om Ellen Foley, hon kunde konsten att omge sig med bra musiker*. Radarparet Ian Hunter och Mick Ronson är i min rockvärld några av 70-talets största.
Hunter med ett förflutet i Mott The Hoople och Mick Ronson var gitarristen som alla ville ha med. Han spelade under 70-talet med Dylan, Bowie och nästan varenda annan artist med ambitioner. Hans samarbete med Ian Hunter var både långvarigt och lyckat.
Att de båda ligger bakom Nightout finns det ingen tvekan om. Nightout har samma uttryck som man hittar på de flesta av Hunters soloalbum, både bombastiskt och kristallklart på en gång.
Mycket glamrockattityd, men också mycket 80-tal. Jämför gärna med skivor som Short Back´n´Sides och You´re Never Alone With A Schizophrenic.
Men det var Ellen Foleys duett med Meat Loaf i Dashboard Light på LP:n Bat Out Of Hell som banade vägen för henne. Den Meat Loaf-låten är fortfarande en sådan som alla, som var med vill säga, kommer ihåg med både rysningar och välbehag.
Att Ellen Foley tog med sig det soundet till sin första soloplatta var ganska givet. Det märks inte minst i de två inledande spåren, We Belong To The Night och What´s A Matter Baby.
Stupid Girl skiljer sig en hel del från de övriga låtarna. Det är en riktigt punkig låt med våldsamt driv. En riktigt bra låt, men om den är så där jättespännande egentligen vet jag inte. Det fanns flera som gjorde ungefär likadant på den tiden.
Men det finns all anledning att ha skivan. Både för dem som gillade Meat Loaf och för gamla Hunter- och Ronsonfans. Jag bekänner mig till de senare.
Nr: 598/2222
* På en senare skiva, Spirits Of S:t Louis, hade hon med hela The Clash i bakgrunden.
Alldeles lysande Stupid Girl var med samlingsplattan Rock 80. Men det var för Ellen Foleys duett med Meat Loaf i Dashboard Light som de flesta fick upp ögonen för henne. För min del var Ian Hunters och Mick Ronson orsaken. De båda producerade och var och spelade på Night Out.
Hunter med ett förflutet i Mott The Hoople och Mick Ronson var gitarristen som alla ville ha med. Han spelade under 70-talet med Dylan, Bowie och nästan varenda annan artist med ambitioner. Hans samarbete med Ian Hunter var både långvarigt och lyckat.
Mycket glamrockattityd, men också mycket 80-tal. Jämför gärna med skivor som Short Back´n´Sides och You´re Never Alone With A Schizophrenic.
Men det var Ellen Foleys duett med Meat Loaf i Dashboard Light på LP:n Bat Out Of Hell som banade vägen för henne. Den Meat Loaf-låten är fortfarande en sådan som alla, som var med vill säga, kommer ihåg med både rysningar och välbehag.
Att Ellen Foley tog med sig det soundet till sin första soloplatta var ganska givet. Det märks inte minst i de två inledande spåren, We Belong To The Night och What´s A Matter Baby.
Men det finns all anledning att ha skivan. Både för dem som gillade Meat Loaf och för gamla Hunter- och Ronsonfans. Jag bekänner mig till de senare.
Nr: 598/2222
* På en senare skiva, Spirits Of S:t Louis, hade hon med hela The Clash i bakgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar