XTC var nya vågens – kanske hela 70- och 80-talens – mest originella band. Deras knepiga och udda låtar influerades av allt från punk och new wave till Beatles och Kinks. Lägg sedan till en underfundig och svart humor kryddad med ett nästan överdrivet intresse för 60-talets psykedeliska pop.
XTC letade efter nya vägar och utforskade på sin tid en då än så länge oupptäckt sida av popmusiken. Därför är det inget lätt band att förstå sig på, eller att ta till sig. Musiken kan vara svår att tycka om, även om bandet under mitten av 80-talet flyttade fokus allt mer mot snygga och välgjorda popmelodier.
XTC blev väl egentligen aldrig nån av de riktigt stora, troligen på grund av att de under senare delen av sin karriär vägrade göra offentliga framträdanden och absolut inga konserter, vilket hängde på Andy Partridges scenskräck.
XTC är ett av mina favoritband från det magiska popåret 1978. Sen har de fått hänga med ända fram till sammanbrottet och splittringen i slutet av 90-talet. Mellanspelet på 80-talet med psykedeliska hobbyprojektet Dukes Of Stratosphear, identiskt med XTC, måste jag också nämna. Det var menat som ett skämt men blev en nytändning bandet behövde.
Jag har skrivit om alla gruppens studioalbum här på bloggen. Nu är det dags för en sammanställning, en guidning genom XTC:s skruvade musikvärld. Länkar till de olika artiklarna finns i rubrikerna till respektive album.
White Music (1978)
En spännande debut där man knappast anar vad som ska komma sen. New wave, lite punkigt, mycket udda. Gillar alldeles extra Andy Partridges version av All Along The Watchtower.
Go 2 (1978)
Mer av samma, new wave, punk, ganska rörigt och obekvämt. Men ändå en LP som har väldigt mycket charm.
Drums And Wires (1979)
Anses vara XTC:s första storverk. Här har de lämnat new wave och punk bakom sig för ett något mer friserat popsound. Making Plans For Nigel är en av XTC:s bästa låtar någonsin.
Black Sea (1980)
Min egen XTC-favorit. Pop med en knepig underton som inte går att värja sig mot. Låtar som Living Through Another Cuba och Generals And Majors är precis lika bra nu som då. En måste-skiva i samlingen.
English Settlement (1982)
Mer av Black Sea...och kanske bättre. Lite mer välfriserat, men tidlös pop utan att XTC vek en tum. Det är fortfarande knepigt och svårlyssnat. Senses Working Overtime är en favorit.
Mummer (1983)
Nja, inte min favorit direkt, men självklart intressant. XTC vrider klockan tillbaka till tiden före Black Sea, vilket gör Mummer till en riktigt skum skiva. Artrock kanske...
The Big Express (1984)
Ett övergångsalbum mellan artrock och pop. Tydliga spår av tidigare album men också en klar inriktning mot mer renodlad beatlespop. En intressant LP, men inte något storverk. Möjligtvis är den underskattad.
Dukes Of Stratosphear - 25 O´Clock (1985)
Bakom namnen Sir John John, The Red Curtain, Cornelius Plum och E.I.E.I Owen döljde sig XTC. Ett minialbum, en parodi på psykedelisk 60-talspop. Ett skämt som blev alldeles fantastiskt bra. Ännu en av mina favoriter.
Skylarking (1986)
Den LP nästan alla är överens om att det är XTC:s bästa. Jag är inte lika säker. Här finns visserligen en rad hits, men det är mer ”vuxenpop” än artrock.
Men å andra sidan...60-talspop på 80-talet...varför inte?
Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)
The Dukes uppföljare till 25 O´Clock i samma psykedeliska stil. Inte riktigt samma magiska känsla, men ändå riktigt kul att lyssna på. En rolig parentes i pophistorien.
Oranges And Lemons (1989)
Inspirerade av framgångarna med Dukes Of Startosphear släppte XTC denna psykedeliska LP i eget namn. Dock inte lika ohejdat rolig som Dukes båda album. Lite som att jämföra Beatles vita med Sgt Pepper.
Nonsuch (1992)
Nä, XTC:s storverk på popscenen är inte Skylarking, det är Nonsuch. Vilken fantastisk liten popskiva det här är! Underskattad av nästan alla. Här finns det bästa från Skylarking men även psykedelian från Dukes båda album.
Apple Venus, Pt 1 (1999)
Bortglömda och uträknade skapade XTC detta lilla mästerverk. Ett album minst lika bra som Nonsuch. Låter dock inte direkt som något tidigare album. Här tar XTC hjälp av en hel symfoniorkester.
Wasp Star (2000)
XTC:s sista riktiga album. En snygg avslutning, som var någon slags obestämd fortsättning på Apple Venus Pt 1. Men betydligt mer lågmäld, här är det gitarrer som gäller i stället för orkester.
Homespun (1999)
Outtakes och borttaget material från Apple Venus Pt 1. Nödvändigheten av detta album kan diskuteras. Förmodligen har bara de mest extrema XTC-fansen någon större glädje av skivan. Ska inte räknas in i den officiella diskografin.
Homegrown (2001)
Ännu en utgivning för hardcore-fansen. Demotejperna från Wasp Star intresserar bara de mest hängivna gissar jag. Ska inte räknas in i den officiella diskografin.
XTC blev väl egentligen aldrig nån av de riktigt stora, troligen på grund av att de under senare delen av sin karriär vägrade göra offentliga framträdanden och absolut inga konserter, vilket hängde på Andy Partridges scenskräck.
XTC är ett av mina favoritband från det magiska popåret 1978. Sen har de fått hänga med ända fram till sammanbrottet och splittringen i slutet av 90-talet. Mellanspelet på 80-talet med psykedeliska hobbyprojektet Dukes Of Stratosphear, identiskt med XTC, måste jag också nämna. Det var menat som ett skämt men blev en nytändning bandet behövde.
Jag har skrivit om alla gruppens studioalbum här på bloggen. Nu är det dags för en sammanställning, en guidning genom XTC:s skruvade musikvärld. Länkar till de olika artiklarna finns i rubrikerna till respektive album.
En spännande debut där man knappast anar vad som ska komma sen. New wave, lite punkigt, mycket udda. Gillar alldeles extra Andy Partridges version av All Along The Watchtower.
Mer av samma, new wave, punk, ganska rörigt och obekvämt. Men ändå en LP som har väldigt mycket charm.
Anses vara XTC:s första storverk. Här har de lämnat new wave och punk bakom sig för ett något mer friserat popsound. Making Plans For Nigel är en av XTC:s bästa låtar någonsin.
Min egen XTC-favorit. Pop med en knepig underton som inte går att värja sig mot. Låtar som Living Through Another Cuba och Generals And Majors är precis lika bra nu som då. En måste-skiva i samlingen.
Mer av Black Sea...och kanske bättre. Lite mer välfriserat, men tidlös pop utan att XTC vek en tum. Det är fortfarande knepigt och svårlyssnat. Senses Working Overtime är en favorit.
Nja, inte min favorit direkt, men självklart intressant. XTC vrider klockan tillbaka till tiden före Black Sea, vilket gör Mummer till en riktigt skum skiva. Artrock kanske...
Ett övergångsalbum mellan artrock och pop. Tydliga spår av tidigare album men också en klar inriktning mot mer renodlad beatlespop. En intressant LP, men inte något storverk. Möjligtvis är den underskattad.
Bakom namnen Sir John John, The Red Curtain, Cornelius Plum och E.I.E.I Owen döljde sig XTC. Ett minialbum, en parodi på psykedelisk 60-talspop. Ett skämt som blev alldeles fantastiskt bra. Ännu en av mina favoriter.
Den LP nästan alla är överens om att det är XTC:s bästa. Jag är inte lika säker. Här finns visserligen en rad hits, men det är mer ”vuxenpop” än artrock.
Men å andra sidan...60-talspop på 80-talet...varför inte?
The Dukes uppföljare till 25 O´Clock i samma psykedeliska stil. Inte riktigt samma magiska känsla, men ändå riktigt kul att lyssna på. En rolig parentes i pophistorien.
Inspirerade av framgångarna med Dukes Of Startosphear släppte XTC denna psykedeliska LP i eget namn. Dock inte lika ohejdat rolig som Dukes båda album. Lite som att jämföra Beatles vita med Sgt Pepper.
Nä, XTC:s storverk på popscenen är inte Skylarking, det är Nonsuch. Vilken fantastisk liten popskiva det här är! Underskattad av nästan alla. Här finns det bästa från Skylarking men även psykedelian från Dukes båda album.
Bortglömda och uträknade skapade XTC detta lilla mästerverk. Ett album minst lika bra som Nonsuch. Låter dock inte direkt som något tidigare album. Här tar XTC hjälp av en hel symfoniorkester.
XTC:s sista riktiga album. En snygg avslutning, som var någon slags obestämd fortsättning på Apple Venus Pt 1. Men betydligt mer lågmäld, här är det gitarrer som gäller i stället för orkester.
Outtakes och borttaget material från Apple Venus Pt 1. Nödvändigheten av detta album kan diskuteras. Förmodligen har bara de mest extrema XTC-fansen någon större glädje av skivan. Ska inte räknas in i den officiella diskografin.
Ännu en utgivning för hardcore-fansen. Demotejperna från Wasp Star intresserar bara de mest hängivna gissar jag. Ska inte räknas in i den officiella diskografin.
Ja, detta är ett band jag behöver utforska mer... Jag har bara Drums And Wires. Men mer kommer det att bli.
SvaraRaderaGod fortsättning på det nya året!
Go 2 är en fantatisk platta.Inte en hitlåt men ändå så är alla låtar hits i mina öron. Det finns ingen Generals and majors eller Making plans for Nigel som för övrigt är odödliga hits men ändå inte om ni förstår vad jag menar??? Vi snackar inte mainstream men ändå nästan. Go2 är nog deras "svåraste" och minst mainstream. Jag tycker att det är XTCs bästa platta.
SvaraRadera