WILMER X – DJUNGELLIV – 1983
En smaskig rockplatta det här. Djungelliv retar de mest primitiva delarna av hjärnan och det går inte att låta bli att gilla den. När jag hör den här LP:n blir jag allt mer övertygad om att början av 80-talet var Wilmer X stora tid.
Oj, vad bra låtar och skivor Nisse Hellberg och hans polare gjorde på den tiden. Nu tar jag i. Men Wilmer X var ju lika bra som Sinners skulle bli några år senare. Så bra var dem!
Jag har ingen koll på, jag kommer alltså inte ihåg, vad folk tyckte om Djungelliv på den tiden. Jag minns bara att det var en rockplatta man spelade våldsamt ofta.
Det var en av de där skivorna som var med på varenda fest och när det var på väg att bli lite seg stäming då kom Djungelliv fram, eller möjligtvis nån annan av Wilmers tidiga LP-skivor. Då tog det fart igen.
Djungelliv är förmodligen garagerock. Det är skramligt, det är ös och makalöst högt tempo utan att för den delen gå över gränsen och bli punk.
Uppehållen mellan låtarna är ramonskt korta och gör att man inte har en chans att hämta andan mellan storheter som Tomma ord, Du du du, Blod eller guld, Vem är den flickan och Club Confekt.
Att spela skivan nu för tiden väcker så klart en massa minnen, på gott och ont. Men mest är Djungelliv en välgörande energikick, en blodtryckshöjare och fan så mycket nyttigare än Becels kolesterolssänkande bordsmargarin (som tydligen inte är så nyttigt som reklamen säger).
Nr: 1083/2222
En smaskig rockplatta det här. Djungelliv retar de mest primitiva delarna av hjärnan och det går inte att låta bli att gilla den. När jag hör den här LP:n blir jag allt mer övertygad om att början av 80-talet var Wilmer X stora tid.
Oj, vad bra låtar och skivor Nisse Hellberg och hans polare gjorde på den tiden. Nu tar jag i. Men Wilmer X var ju lika bra som Sinners skulle bli några år senare. Så bra var dem!
Jag har ingen koll på, jag kommer alltså inte ihåg, vad folk tyckte om Djungelliv på den tiden. Jag minns bara att det var en rockplatta man spelade våldsamt ofta.
Det var en av de där skivorna som var med på varenda fest och när det var på väg att bli lite seg stäming då kom Djungelliv fram, eller möjligtvis nån annan av Wilmers tidiga LP-skivor. Då tog det fart igen.
Djungelliv är förmodligen garagerock. Det är skramligt, det är ös och makalöst högt tempo utan att för den delen gå över gränsen och bli punk.
Uppehållen mellan låtarna är ramonskt korta och gör att man inte har en chans att hämta andan mellan storheter som Tomma ord, Du du du, Blod eller guld, Vem är den flickan och Club Confekt.
Att spela skivan nu för tiden väcker så klart en massa minnen, på gott och ont. Men mest är Djungelliv en välgörande energikick, en blodtryckshöjare och fan så mycket nyttigare än Becels kolesterolssänkande bordsmargarin (som tydligen inte är så nyttigt som reklamen säger).
Nr: 1083/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar