Lyckans länder räddar Onkel Knut

OLA MAGNELL - ONKEL KNUT – 1984

Om ett album sägs vara ”ojämnt” är det oftast en omskrivning för att det är dåligt. Ola Magnells Onkel Knut är ojämn... Det här blev min sista Magnell-platta på många, många år...

Nåja, nu är Onkel Knut inte så kass egentligen. Jämfört med mycket annan svensk pop från samma tid, mitten av 80-talet, står den sig hyfsat i konkurrensen.

Sen går det inte att ta ifrån Onkel Knut att här finns Lyckans länder, som nog måste sägas vara en av Magnells bästa låtar på hela 80-talet. Det är den som räddar skivan, ihop med inledande Tallarnas tempel och möjligtvis (?) rockiga Jonnys bibliotek.

Men sen vill jag utfärda en allvarlig varning för synthpoplåten (!) Kärlek, som nog är den enda Magnell-låt som också släppts på maxisingel. Den är riktigt, riktigt hemsk! A Flock Of Seagulls...Noice...Duran Duran...ja, ni förstår...

...vilket osökt får mig att tänka på Rulltrappan* (...rullar och vi torteras av musik som söver)...

Men man ska inte gnälla. Det var så här popmusik skulle låta på 80-talet. Att det sen inte skulle uppskattas lika mycket 30 år senare kunde ju ingen veta då, eller hur?

Jag tror inte heller att Ola Magnell nu för tiden är särskilt nöjd med Onkel Knut. På hans mycket fina hemsida beskrivs den som ”ojämn”...

Nr: 697/2222

* Höstkänning 1977