DAFT PUNK – RANDOM ACCESS MEMORIES – 2013
Antar att gamla fans till Chic mår rätt bra nu när Daft Punk med sin skiva Random Access Memories fått hela världen att älska disco igen. Den gamla spegelbollen har dammats av och snurrar i taket, paljetterna glittrar, rökmaskinen pumpar och strobljuset blixtrar.
Giorgio Moroders synthmusik är inne, och en rad andra gamla bortglömda fenomen är tillbaka. Allt tack vare Daft Punk, som på det här albumet lyft fram sina egna gamla barndoms- och ungdomsfavoriter och gett dem utrymme att själva spela sin musik...på ett album med Daft Punk.
Giorgio, som är den stora hjälten, får till och med plats att berätta om de gamla goda tiderna i en längre pratsekvens (som är helt sagolikt trist...). Det gör Random Access Memories tämligen unik. Jag kan inte påminna mig om att det gjorts något annat liknande tidigare.
Tekniskt sett är albumet ett konstverk. Skivan är producerad Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo - alltså Daft Punk - och de briljerar verkligen med sitt kunnande. Resurser har slösats, ryktet säger att projektet kostat miljoner. Resultatet blir också fantastiskt, ljudet är extremt lyssningsvänligt och absolut kristallklart. Sjyssta ljudeffekter.
Därför är det här ett album för branschfolk, musiker och tekniker. Det finns säkert mycket spännande att hämta här för till exempel en skivproducent.
Men är det ett album för oss vanliga musiklyssnare? Det Daft Punk presenterar har ju faktiskt gjorts förr, (men kanske inte lika snyggt). Har disco som musikform verkligen blivit intressantare tack vare Random Access Memories?
Svaret är naturligtvis nej. Imagination och Earth Wind & Fire, bara som exempel på storproducenter av 80-talsdisco, har inte blivit ett dugg roligare att lyssna på nu än för 30 år sedan.
Samma gäller Random Access Memories, som jag för min del tycker är tråkigt... I det här fallet var det inte bättre förr. Det har Daft Punk bekräftat.
Å andra sidan har pojkarna i racersbilshjälmar lagt ner oerhört mycket jobb – och skivbolaget pengar – för att dra fram den här musiken igen.
Och det är musik de själva gillar. Det får man ha respekt för. Men det blir inte roligare att lyssna på Random Access Memories för det.
Nr: xxx/2222 (ingår inte i samlingen)
Antar att gamla fans till Chic mår rätt bra nu när Daft Punk med sin skiva Random Access Memories fått hela världen att älska disco igen. Den gamla spegelbollen har dammats av och snurrar i taket, paljetterna glittrar, rökmaskinen pumpar och strobljuset blixtrar.
Giorgio, som är den stora hjälten, får till och med plats att berätta om de gamla goda tiderna i en längre pratsekvens (som är helt sagolikt trist...). Det gör Random Access Memories tämligen unik. Jag kan inte påminna mig om att det gjorts något annat liknande tidigare.
Tekniskt sett är albumet ett konstverk. Skivan är producerad Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo - alltså Daft Punk - och de briljerar verkligen med sitt kunnande. Resurser har slösats, ryktet säger att projektet kostat miljoner. Resultatet blir också fantastiskt, ljudet är extremt lyssningsvänligt och absolut kristallklart. Sjyssta ljudeffekter.
Men är det ett album för oss vanliga musiklyssnare? Det Daft Punk presenterar har ju faktiskt gjorts förr, (men kanske inte lika snyggt). Har disco som musikform verkligen blivit intressantare tack vare Random Access Memories?
Svaret är naturligtvis nej. Imagination och Earth Wind & Fire, bara som exempel på storproducenter av 80-talsdisco, har inte blivit ett dugg roligare att lyssna på nu än för 30 år sedan.
Samma gäller Random Access Memories, som jag för min del tycker är tråkigt... I det här fallet var det inte bättre förr. Det har Daft Punk bekräftat.
Och det är musik de själva gillar. Det får man ha respekt för. Men det blir inte roligare att lyssna på Random Access Memories för det.
Nr: xxx/2222 (ingår inte i samlingen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar