Southern Rock - Del 4
SEA LEVEL – BALL ROOM – 1980
På en bland-CD jag har i bilen gick jag länge och retade mig på en låt, School Teacher heter den. Jag kom inte på vilket band det är som gör den. Sånt kan man bli tokig på. Särskilt eftersom det är en ganska bra låt, en rätt tuff southern rock med tryck, massor av piano och tungt trumkomp. Inte 100 procent övertygande, men tillräckligt bra.
Men när jag för en gångs skull spelade albumet Ball Room fick det sin förklaring. Det var där jag hittade den. Det är Chuck Leavell och hans polare i Sea Level som gjort School Teacher. Visste jag det innan så hade jag förträngt det.
Men Ball Room är inte en sån där platta jag spelat särskilt ofta de senaste åren. Efter ett par ganska klena album hade åtminstone jag tappat förtroendet för dem. Dessutom hade de flyttat över från legendariska skivbolaget Capricorn till mer mainstreaminriktade Arista. Jag köpte den mest för att jag hade deras tidigare.
Sea Level var en direkt avknoppning från legendariska Allman Brothers. En tid var faktiskt Gregg Allman själv med i bandet. När Allman Brothers 1976 gjorde ett uppehåll fortsatte Chuck Leavell, Lamar Williams och trummisen Jaimoe Johanson med Sea Level i stället.
De gjorde ganska annorlunda musik jämfört med Allmans, lirade jazzfusion med rätt kraftig southern rock-influens. Den första, och den andra också, var riktigt bra grejer.
Men enligt en naturlag som gäller för rockbands liv och öde blev det sämre, sämre och värre. Sea Levels två album innan Ball Room var rätt tråkiga saker. Där nånstans slutade jag lyssna på dem...tills den där låten dök upp i bilhögtalarna på en cd jag fått av en kompis...
Nr: 1345/2222
SEA LEVEL – BALL ROOM – 1980
På en bland-CD jag har i bilen gick jag länge och retade mig på en låt, School Teacher heter den. Jag kom inte på vilket band det är som gör den. Sånt kan man bli tokig på. Särskilt eftersom det är en ganska bra låt, en rätt tuff southern rock med tryck, massor av piano och tungt trumkomp. Inte 100 procent övertygande, men tillräckligt bra.
Men Ball Room är inte en sån där platta jag spelat särskilt ofta de senaste åren. Efter ett par ganska klena album hade åtminstone jag tappat förtroendet för dem. Dessutom hade de flyttat över från legendariska skivbolaget Capricorn till mer mainstreaminriktade Arista. Jag köpte den mest för att jag hade deras tidigare.
De gjorde ganska annorlunda musik jämfört med Allmans, lirade jazzfusion med rätt kraftig southern rock-influens. Den första, och den andra också, var riktigt bra grejer.
Men enligt en naturlag som gäller för rockbands liv och öde blev det sämre, sämre och värre. Sea Levels två album innan Ball Room var rätt tråkiga saker. Där nånstans slutade jag lyssna på dem...tills den där låten dök upp i bilhögtalarna på en cd jag fått av en kompis...
Nr: 1345/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar