THE CURE – WISH – 1992
"Allt går åt helvete".
Det tycker jag är en väl avvägd sammanfattning av Wish. The Cure ser inte något ljus i tunneln. Tvärtom.
För mig är det frestande att kasta mig över Wish och ge den vad den tål. Wish är depression, elände, mögel, tortyr, sinnesjukdom och tvångströja.
Jag, som inte har någon tidigare erfarenhet av detta ett av 90-talets största och mest hyllade band, är nästan på väg att – helt seriöst – varna folk med depressioner att lyssna på skivan.
Men så läser jag att Wish anses vara en av The Cures mer lättsamma saker...och (förmodligen därför) inte räknas till någon av bandets bättre album.
Och just då råkar Friday I´m In Love bubbla ut genom högtalarna...som faktiskt är en riktigt sjysst poplåt...beatpop?
Jag har hört den förut. Undrar om den inte var en ganska stor hit.
Men det misstaget skakar The Cure av sig. Det finns ingen annan låt på Wish som låter det minsta som den. Mörkret lägger sig, Robert Smith mässar sina eländesprofetsior och för att förstärka stämningen mal bandet på i ett suggestivt domedagstempo.
Där kan jag förstå storheten med The Cure, musiken äter sig till slut in och börjar gnaga på både ben och nervändar. Joy Division, Black Sabbath?
Open och From The Edge Of The Deep Green Sea är låtar jag fastnar för. Massiva deprimerade gitarrer och en synth med självmordtankar.
Det svåra med Wish är dock soundet. Jag är inte heller helt nöjd med ljudet. Men det är kanske så det ska vara, jag vet inte.
Dubbel-LP:n Wish är intressant för samlare. Det är en 92:a och därmed relativt svårhittad på vinyl.
Nr: 2099/2222
"Allt går åt helvete".
Det tycker jag är en väl avvägd sammanfattning av Wish. The Cure ser inte något ljus i tunneln. Tvärtom.
Jag, som inte har någon tidigare erfarenhet av detta ett av 90-talets största och mest hyllade band, är nästan på väg att – helt seriöst – varna folk med depressioner att lyssna på skivan.
Och just då råkar Friday I´m In Love bubbla ut genom högtalarna...som faktiskt är en riktigt sjysst poplåt...beatpop?
Jag har hört den förut. Undrar om den inte var en ganska stor hit.
Men det misstaget skakar The Cure av sig. Det finns ingen annan låt på Wish som låter det minsta som den. Mörkret lägger sig, Robert Smith mässar sina eländesprofetsior och för att förstärka stämningen mal bandet på i ett suggestivt domedagstempo.
Där kan jag förstå storheten med The Cure, musiken äter sig till slut in och börjar gnaga på både ben och nervändar. Joy Division, Black Sabbath?
Open och From The Edge Of The Deep Green Sea är låtar jag fastnar för. Massiva deprimerade gitarrer och en synth med självmordtankar.
Dubbel-LP:n Wish är intressant för samlare. Det är en 92:a och därmed relativt svårhittad på vinyl.
Nr: 2099/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar