DOOBIE BROTHERS – CYCLES – 1989
Fanns det nån enda människa som 1989 lyssnade på Doobie Brothers? Inte efter de där mörka åren The Doobies hade ihop med Michael McDonald, silverräven med soulrösten.
De åren från mitten av 70-talet fram till 1980 ungefär tog knäcken på The Doobies, som egentligen var ett ganska fräckt västkustrockband på sin tid.
Att sen komma och göra en platta tio år efter McDonald med (nästan) originalsättningen i stället verkade ju trots allt som en ganska bra idé.
Problemet var bara att ingen ville lyssna på The Doobies igen. The Doctor gick visserligen upp högt på topplistorna, men det tror jag mer berodde på att det fanns gamla doobies-fans som satt hemma i stugorna och suktade efter livstecken...
Det finns genom åren mängder med rockband som gjort så där, försökt komma tillbaka med sina gamla stil.
ZZ top till exempel, som från tuff och kul bluesrock helt plötsligt fick Aerosmith som hjältar och började lira hårdrock.
När de sen försökte lira sin gamla hederliga texasrock igen gick det så klart inte bra. Det lät bara som de försökte göra covers på sina gamla låtar, eller ännu värre, parodi.
Cycles är dock överraskande bra. Det är mer rock på den här plattan än vad Doobie Brothers lyckades åstadkomma på hela senare delen av 70-talet och hela 80-talet.
Dessutom var Tom Johnston tillbaka som sångare. Rätt man på rätt plats! The Doctor är en tripp hela vägen tillbaka till The Captain And Me-plattan och One Chain är så pass bra att den kanske skulle platsat på Stampede. Och då är den bra, alltså!
Den stora skillnaden mot Doobie Brothers tidigare rockplattor är så klart produktionen. Cycles är en slimmad och välproducerad 90-talsprodukt, det går inte att komma ifrån. Det gör att den aldrig riktigt lyfter.
Men kan man ha överseende med det är Cycles faktiskt en rätt sjysst skiva av The Doobies.
Nr: 695/2222
Bild 2 är hämtad från skivans innerfodral.
Fanns det nån enda människa som 1989 lyssnade på Doobie Brothers? Inte efter de där mörka åren The Doobies hade ihop med Michael McDonald, silverräven med soulrösten.
De åren från mitten av 70-talet fram till 1980 ungefär tog knäcken på The Doobies, som egentligen var ett ganska fräckt västkustrockband på sin tid.
Problemet var bara att ingen ville lyssna på The Doobies igen. The Doctor gick visserligen upp högt på topplistorna, men det tror jag mer berodde på att det fanns gamla doobies-fans som satt hemma i stugorna och suktade efter livstecken...
När de sen försökte lira sin gamla hederliga texasrock igen gick det så klart inte bra. Det lät bara som de försökte göra covers på sina gamla låtar, eller ännu värre, parodi.
Dessutom var Tom Johnston tillbaka som sångare. Rätt man på rätt plats! The Doctor är en tripp hela vägen tillbaka till The Captain And Me-plattan och One Chain är så pass bra att den kanske skulle platsat på Stampede. Och då är den bra, alltså!
Den stora skillnaden mot Doobie Brothers tidigare rockplattor är så klart produktionen. Cycles är en slimmad och välproducerad 90-talsprodukt, det går inte att komma ifrån. Det gör att den aldrig riktigt lyfter.
Men kan man ha överseende med det är Cycles faktiskt en rätt sjysst skiva av The Doobies.
Nr: 695/2222
Bild 2 är hämtad från skivans innerfodral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar