Varierat och välvårdat stökigt

WIGWAM – NUCLEAR NIGHTCLUB – 1975

Det finns kännare som menar att man ska vara försiktig när det gäller finska proghjältarna Wigwam. En del skivor sägs vara fantastiska, andra usla. Förklaringen är att före 1975 var Pekka Pohjola med i gruppen. Efter det handlar det om delvis annat folk.

Nuclear Nightclub hör till de senare, alltså med ”annat folk” bakom instrumenten. Och trots att jag på flera ställen läst recensioner som sågat den här plattan i små svarta vinylbitar och sen eldat upp dem över en gasolgrill, tycker jag den är riktigt skön att lyssna på.

Men det kanske beror på att jag varken har eller har hört nån av Wigwam-plattorna med Pohjola i sättningen...

Först ska det konstateras att Wigwam hör till de riktigt stora inom nordisk progressiv rock. Deras tidiga 70-talsinspelningar är nästan mytomspunna. Men hur det låter kan jag som sagt inte svara på...

Däremot har jag koll på Nuclear Nightclub, där Wigwam gärna kan jämföras med storheter som Ekseption med en lätt anstrykning av både Jethro Tull, Kaipa och traditionell hård rock.

En kraftfull tung hammondorgel i förgrunden står för det mesta, från grovjobbet i källaren till finliret med små läcka melodislingor, en polerad men halvfräck (jazz)gitarr och en sångare som i sina stunder påminner om Frank Bornemann i Eloy.

Så jag förstår inte riktigt kritiken mot detta album. Det är varierat, komplext, välvårdat stökigt och roligt att lyssna på. Och en LP jag absolut kan rekommendera.

Nr: 203/2222