THE JAM – THE GIFT – 1982
Till skillnad från de flesta andra punkare hade The Jam hjältar som Ray Davies och Pete Townshend. De hade aldrig säkerhetsnålar i öronen, rödgröna mohikanfrisyrer och trasiga jeans. De var punkens svar på modsen, kom till konserterna i kostym.
De som var med kommer säkert ihåg Here Comes The Weekend, Art School och legendariska LP:n All Mods Con.
Det finns nog en och annan som minns The Gift också, The Jams sista LP. Deras stora svek.
Det var 1982, året efter fanns Paul Weller i Style Council och spelade synthpop, soul... The Gift har därför av många setts som The Jams övergång från punk till soul.
Därför har den sågats, underskattats och till och med hatats av de rättrogna. ...och här kommer jag med en helt annan åsikt. Jag tycker nämligen The Gift är en kanonplatta.
Först ska jag slå fast att The Gift inte har ett enda dugg med Style Council att göra. Det är inte nån slags ”soulpunk” eller ens övergång till nåt liknande. Den står bra för sig själv.
Men det är så klart inte särskilt mycket punk. Det är däremot en pop-LP med en rad riktigt sjyssta låtar, Precious, Carnation och givetvis Town Called Malice som exempel.
Min teori om skivans dåliga rykte bygger på det taskiga första intrycket. Första låten, Happy Together, är en tämligen käck liten sak som får tankarna hos gamla punkare att fladdra iväg till Elvis Costellos Get Happy.
En okej låt, men man anar oråd... ...och när sen Ghost dyker upp som andra spår är det kört. Det är en riktigt fantasilös sak.
Andra delen av min teori går ut på att det var ungefär så långt folk orkade lyssna på den tiden.
Kom ihåg att då skulle ingen låt vara över två minuter och tempot skulle vara mördande...annars var det tråkigt.
Men tar man sig förbi de där två låtarna, då blir det nåt annat. Efter att ha lyssnat på hela skivan kan jag därför konstatera: The Gift är mycket bättre än sitt rykte!
Nr: 2113/2222
Till skillnad från de flesta andra punkare hade The Jam hjältar som Ray Davies och Pete Townshend. De hade aldrig säkerhetsnålar i öronen, rödgröna mohikanfrisyrer och trasiga jeans. De var punkens svar på modsen, kom till konserterna i kostym.
Det var 1982, året efter fanns Paul Weller i Style Council och spelade synthpop, soul... The Gift har därför av många setts som The Jams övergång från punk till soul.
Därför har den sågats, underskattats och till och med hatats av de rättrogna. ...och här kommer jag med en helt annan åsikt. Jag tycker nämligen The Gift är en kanonplatta.
Men det är så klart inte särskilt mycket punk. Det är däremot en pop-LP med en rad riktigt sjyssta låtar, Precious, Carnation och givetvis Town Called Malice som exempel.
Min teori om skivans dåliga rykte bygger på det taskiga första intrycket. Första låten, Happy Together, är en tämligen käck liten sak som får tankarna hos gamla punkare att fladdra iväg till Elvis Costellos Get Happy.
En okej låt, men man anar oråd... ...och när sen Ghost dyker upp som andra spår är det kört. Det är en riktigt fantasilös sak.
Kom ihåg att då skulle ingen låt vara över två minuter och tempot skulle vara mördande...annars var det tråkigt.
Men tar man sig förbi de där två låtarna, då blir det nåt annat. Efter att ha lyssnat på hela skivan kan jag därför konstatera: The Gift är mycket bättre än sitt rykte!
Nr: 2113/2222
Själv tycker jag att det var just i slutet av karriären, när Wellers soulinfluenser blev tydligare, som The Jam var som bäst. Och jag tycker att en del av det han senare gjorde med Style Council var lysande (även om de var ojämna).
SvaraRadera