AC/DC – HIGHWAY TO HELL – 1979
Är Highway To Hell AC/DC:s största ögonblick? Jag påstår det. Trots att Back In Black från året efter är gruppens storsäljare. Highway To Hell har både AC/DC:s ovårdade fräckhet och ett vältajmat hårdrocksound.
Kombinationen blev i det närmaste perfekt. Higway To Hell är den skiva man ska ha med AC/DC om man bestämt för att bara äga en enda platta med Australiens elakaste och äldsta nu levande hårdrockband.
Det är här man får låtar som Highway To Hell, Girls Got The Rhythm och If You Want Blood. Det är dessutom den sista skivan med Bon Scott, den sista han spelade innan innan han festade livet ur sig i London.
Okej att AC/DC var elakare och mer oborstade på skivorna innan. Men här har soundet raffinerats och blivit ”fetare”. Soundet är blytungt och måste bara spelas på våldsamt hög volym. Det går inte att låta bli volymknappen.
De tidigare skivorna är lite råare och mer opolerade, ta till exempel Let There Be Rock. Den skivan tycker jag är svårare, jobbigare, att spela riktigt högt även om jag är där och fingrar på volymknappen igen.
Nej, Highway To Hell är så nära den nästan perfekta hårdrockplattan man kan komma, även om det också här dyker upp ett och annat spår man skulle kunna leva utan.
1979 var den det värsta man kunde ha i sin skivsamling.
Nr: 205/2222
Är Highway To Hell AC/DC:s största ögonblick? Jag påstår det. Trots att Back In Black från året efter är gruppens storsäljare. Highway To Hell har både AC/DC:s ovårdade fräckhet och ett vältajmat hårdrocksound.
Det är här man får låtar som Highway To Hell, Girls Got The Rhythm och If You Want Blood. Det är dessutom den sista skivan med Bon Scott, den sista han spelade innan innan han festade livet ur sig i London.
De tidigare skivorna är lite råare och mer opolerade, ta till exempel Let There Be Rock. Den skivan tycker jag är svårare, jobbigare, att spela riktigt högt även om jag är där och fingrar på volymknappen igen.
1979 var den det värsta man kunde ha i sin skivsamling.
Nr: 205/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar