Midnight Oil gör sig inte till

MIDNIGHT OIL – BREATHE – 1996

En överraskning för mig. Hade hört så mycket dåligt om den här CD:n att det dröjde länge innan jag till slut skaffade den. Men som så ofta, det är en klart underskattad skiva.

Det är visserligen naket och avskalat jämfört med överdådiga föregångaren Earth And Sun And Moon. Men det vete tusan om jag inte gillar Midnight Oil bättre så här än som arenarockers.

Om man nödvändigtvis ska jämföra Breathe med någon annan Midnight Oil-skiva måste det i så fall bli deras debutplatta från 1978.

Där balanserade Peter Garrett visserligen på gränsen till new wave och punk, men samtidigt var det ärligt och rakt på. Inget skitsnack inlindat i fläskiga synthslingor.

Breathe har samma ruffiga känsla. Midnight Oil gör sig inte till. Det är nästan så jag i samma andetag vill nämna en annan australisk storhet Paul Kelly, historieberättaren och drömmaren. Med Breathe ställer sig Midnight Oil på samma sida.

Det kan ta tid innan storheten med Breathe uppenbarar sig. Så var det för mig. Men när den väl infinner sig dyker det upp massor av bra låtar. Lyssna gärna på Barest Deegree, E-Beat och Underwater. Men förvänta dig ingen omedelbar sensation.

Nr: 211/CD