Teater utan fokus

ELVIS COSTELLO – SPIKE – 1989

Elvis Costellos album Spike från 1989 är en snurrig blandning av lite allt möjligt. Ungefär som när man gör misstaget att gå in i mataffären hungrig.

Förutom det på listan brukar det då åka med både det ena och andra. Allt från små goda spanska korvar till chokladkakor i magnumstorlek och chilikryddade jordnötter.

Det tog tre år för Costello att göra Spike. Han hade förväntningar på sig och det verkar som han plockade ner allt möjligt i sin kundkorg för att vara på den säkra sidan.

Han letar sig tillbaka till 70-talets new wave i Tramp the Dirt Down, öser på med rockabilly i Pads, Paws and Claws och finlirar i sofistikerad storstadspop med Baby Plays Around och Veronica.

Och för säkerhets skull lirar han soul i Deep Dark Truthful Mirror och svänger runt med storbandsjazz i instrumentala Stalin Malone.

På skivomslaget syns Costello med kluvet ansikte. Ena halvan sminkad i svart, den andra i vitt. Så är det. Skivan är schizofren. Albumet en förvirrande teaterföreställning utan fokus.

Visst är delarna bra. Stalin Malone är fantasieggande. Veronica, som han skrev tillsammans med Paul McCartney, är en av de bästa låtar han gjort.

Men det finns inget som håller ihop Spike. Kanske var han överambitiös, ville för mycket. Spike är en överfull kundkorg i kön på ICA, fullproppad med allt från korv och ostbågar till choklad med krossade polkagrisar. Gott var och en för sig, men inte bra att blanda.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.