THE CURE – DISINTEGRATION – 1989
Jag har en känsla av att Disintegration kan ta tid att smälta. Det är hårdkokta grejer Robert Smith och hans bandkollegor serverar. De besvärar sig inte med att slänga till folk några köttben i form av någorlunda lättsmälta låtar.
Disintegration handlar om långa saker, ljudmattor, monotona upprepningar av samma melodislingor och Smiths entoniga mässande.
Disintegration kan bli ett monster som till slut kväver lyssnarna med sin frätande andedräkt.
Disintegrations sägs vara ett av The Cures allra bästa album på ”senare år”*. Det har hyllats av många kritiker. Därmed inte sagt att jag har den som nån slags favorit.
Men på ett sätt tycker jag om hur The Cure lagt upp sin plan. Disintegration är både ljudmässigt minimalistisk, kan tänka mig att jämföra med ambient musik, och överfull av ljudeffekter, bistra gitarrer, vrålande, skrikande, klagande och stönande synthar i lager på lager. Det är effektfullt.
Jag orkar inte längre ha den här tunga pjäsen stående i samlingen. Den framkallar både andnöd och panikkänslor.
Den tidigare ägaren till denna LP lär inte hålla med mig. Jag hittade nämligen två exemplar av vinylskivan i fodralet. Den ena med en lång repa, den andra i perfekt skick.
Vad som hänt är givet. Hans favoritskiva fick sig en oreparerbar repa som bara kunde rättas till genom att köpa en skiva till...men tyckte den repiga skivan var för bra för att slängas...
Nr: borttagen ur samlingen, såld.
* Disintegration kom så att säga till i The Cures ”andra andning” på 90-talet.
Jag har en känsla av att Disintegration kan ta tid att smälta. Det är hårdkokta grejer Robert Smith och hans bandkollegor serverar. De besvärar sig inte med att slänga till folk några köttben i form av någorlunda lättsmälta låtar.
Disintegrations sägs vara ett av The Cures allra bästa album på ”senare år”*. Det har hyllats av många kritiker. Därmed inte sagt att jag har den som nån slags favorit.
Jag orkar inte längre ha den här tunga pjäsen stående i samlingen. Den framkallar både andnöd och panikkänslor.
Den tidigare ägaren till denna LP lär inte hålla med mig. Jag hittade nämligen två exemplar av vinylskivan i fodralet. Den ena med en lång repa, den andra i perfekt skick.
Vad som hänt är givet. Hans favoritskiva fick sig en oreparerbar repa som bara kunde rättas till genom att köpa en skiva till...men tyckte den repiga skivan var för bra för att slängas...
Nr: borttagen ur samlingen, såld.
* Disintegration kom så att säga till i The Cures ”andra andning” på 90-talet.
I de kretsar jag rörde mig i som tonåring, i mitten av 1980-talet, var det närmast obligatoriskt att gilla svartrock-band som The Cure. Jag insåg dock redan nån gång i början av 90-talet att det mesta av den s.k. svartrocken snabbt blev totalt olyssningsbar. Så fort man växt ifrån tonårens fascination för teatraliskt svårmod insåg man hur förbannat trist musiken var. Vad beträffar The Cure gjorde de några lite mer lättsamma poplåtar som faktiskt går att lyssna på. Men deras tyngre, mera renodlat "depprockiga" alster orkar väl ingen längre bry sig om.
SvaraRaderaHåller med. Har också Wish i samlingen som är tre år yngre och en betydligt "lättsammare" sak...vilket å andra sidan förmodligen gör att den inte räknas till nån av bandets bättre...
Radera