DARYL HALL – SACRED SONGS – 1980
Sacred Songs är ett av de mest bisarra och otänkbara samarbeten man kan tänka sig i popvärlden. Det är skivan där Daryl Hall från smörpopduon Hall & Oates möter Robert Fripp, gitarr- och ljudguru hos progrockens överstepräster, King Crimson.
Första tanken är att det så klart inte skulle fungera. Att Robert Fripps gitarr skulle komma bort i någon slags sötaktig popsmet. Men så blir det förvånande nog inte. Hall och Fripp lyckas på något sätt balansera mellan de två världarna och hittar ett sätt att kommunicera som gör att slutresultatet blir enormt spännande.
Eller så här: Den här skivan är så läcker att jag knappt har ord för det. Att Robert Fripp sätter sin prägel på musiken är väldigt tydligt.
De som kan sin King Crimson, har stenkoll på Robert Fripps och Peter Gabriels produktioner kommer garanterat att gilla den här LP:n. Sacred Songs har inte mycket med Hall & Oates-hits som Maneater eller Sara Smiles att göra.
Ingenting faktiskt, jämför den hellre med Robert Fripps solodebut, Exposure. Kolla dessutom gärna in Peter Gabriels andra album, där Fripp också fanns med.
De tre skivorna, Sacred Songs, Exposure, Peter Gabriel II, ingår förresten i Robert Fripps så kallade MOR-trilogi. De spelades in under ungefär samma period och Fripp hade stor inverkan på alla skivorna.
Daryl Hall hade inte lätt att försöka övertyga skivbolaget om förträffligheten med Sacred Songs. Skivan spelades in redan 1977 med gavs ut först tre år senare eftersom hans skivbolag inte alls trodde på någon kommersiell framgång.
Det hade bolaget nog rätt i. Det var inte många av Hall & Oates fans som uppskattade den. Sacred Songs ligger långt, långt bort från Hall & Oates vanliga musik.
Nr: 1221/2222
Sacred Songs är ett av de mest bisarra och otänkbara samarbeten man kan tänka sig i popvärlden. Det är skivan där Daryl Hall från smörpopduon Hall & Oates möter Robert Fripp, gitarr- och ljudguru hos progrockens överstepräster, King Crimson.
Första tanken är att det så klart inte skulle fungera. Att Robert Fripps gitarr skulle komma bort i någon slags sötaktig popsmet. Men så blir det förvånande nog inte. Hall och Fripp lyckas på något sätt balansera mellan de två världarna och hittar ett sätt att kommunicera som gör att slutresultatet blir enormt spännande.
Eller så här: Den här skivan är så läcker att jag knappt har ord för det. Att Robert Fripp sätter sin prägel på musiken är väldigt tydligt.
De som kan sin King Crimson, har stenkoll på Robert Fripps och Peter Gabriels produktioner kommer garanterat att gilla den här LP:n. Sacred Songs har inte mycket med Hall & Oates-hits som Maneater eller Sara Smiles att göra.
Ingenting faktiskt, jämför den hellre med Robert Fripps solodebut, Exposure. Kolla dessutom gärna in Peter Gabriels andra album, där Fripp också fanns med.
De tre skivorna, Sacred Songs, Exposure, Peter Gabriel II, ingår förresten i Robert Fripps så kallade MOR-trilogi. De spelades in under ungefär samma period och Fripp hade stor inverkan på alla skivorna.
Daryl Hall hade inte lätt att försöka övertyga skivbolaget om förträffligheten med Sacred Songs. Skivan spelades in redan 1977 med gavs ut först tre år senare eftersom hans skivbolag inte alls trodde på någon kommersiell framgång.
Det hade bolaget nog rätt i. Det var inte många av Hall & Oates fans som uppskattade den. Sacred Songs ligger långt, långt bort från Hall & Oates vanliga musik.
Nr: 1221/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar