En doft av bränt gummi och överhettad metall

AMON DÜÜL II – TANZ DER LEMMINGE – 1971

Omslagsbilden visar en röntgenbild på ett kranium där galna fantasibilder och tankar far fram. Sådan är Tanz Der Lemminge, detta krautrockens storverk.

Tekniskt sett består denna dubbel av tre sidor med vardera ett stycke musik samt en fjärde sida med tre kortare låtar. Tredje sidans The Marilyn Monroe Memorial Church är den skummaste, b-sidans Restless Skylight Transistor Child är spännande då Amon Düül II tar sig an ett österländskt tema som passar dem verkligen väl. Sista sidan med Chewingum Telegram, Stumbling Over Melting Moonlight och Toxilogical Whispering är den mest underhållande sidan.

A-sidans Syntelmans March Of The Roaring Seventies ska inte underskattas, det är den som sätter agendan för Tanz Der Lemminge; långa svårtillgängliga jam, psykedeliska otidigheter och en doft av bränt gummi och överhettad metall.

Bara låtnamnen är magiska. Det är inte ett album man kan sätta i händerna på en nybörjare på området. Möjligtvis är det så att Tanz Der Lemminge är så nära krautrockens innersta man kan komma. Kärnan i krautrockens kosmiska ägg.

Efter det här albumet kunde Amon Düül II lutat sig tillbaka, väl medvetna om att de på sitt tredje album nått så långt de kunde. De gjorde dem inte, men blev aldrig bättre eller mer kreativa än på Tanz Der Lemminge.

Vad man möjligtvis kan hävda är till albumets nackdel är att Amon Düül II för första gången verkligen lyckas tämja sin rasande och våldsamma energi.

Det kaos som gjorde Phallus Dei och Yeti till så spännande album är här ersatt av en medvetenhet och en kontroll som gör att Tanz Der Lemminge i ett och annat kortare avsnitt blir lite tråkig att lyssna på. Men den känslan är högst tillfällig och går snabbt över.

Nr: 1150/2222