Punk - Del 1
STIFF LITTLE FINGERS – INFLAMMABLE MATERIAL - 1979
Stiff Little Fingers fick inte spela i Newcastle 1978 efter att en klubbägare hört låten White Noise och trodde de var ett rasistiskt band. Det var de inte, det var precis tvärtom, vilket de gav uttryck för i låten...men missuppfattades.
Men det var kanske lätt hänt. Stiff Little Fingers var det argaste punkbanden av dem alla. Deras musik var aggressiv, pumpande och stenhårt ursinnig. Här fanns inga kompromisser med någonting.
Gruppens första album fick också namnet Inflammable Material, vilket förmodligen var tvunget för att det inte skulle börja brinna i den svarta vinylen.
Det var den första skiva som gavs ut av independentbolaget Rought Trade och har skivnummer ROUGH 1. Det sägs att det var den här LP:n som öppnade vägen till London för andra indiebolag men framför allt för Stiff Little Fingers själva.
Inflammable Material är ett nästan skrämmande punkalbum. Inte för White Noise, som är en ganska alldaglig punklåt (om man nu kan säga så om den här typen av musik, för alldagliga var SLF inte).
Nej, det hänger i stället på Alternative Ulster, som är en av de argaste och mest anklagande punklåtar jag hört. Den tar upp det krigstillstånd folk på Nordirland levde i under stora delar av 70-talet, och senare också för den delen. Tro tusan att de var arga!
Stiff Little Fingers ansågs vara Nordirlands svar på både Sex Pistols och The Clash. Ilskan fanns där, de slagfärdiga politiska textarna och en mentalitet av att ”allt går åt helvete”. Skillnaden var kanske att Stiff Little Fingers inte hade samma utstrålning som Sex Pistols och att de inte var lika skickliga musiker som The Clash. Men arga var de!
Nr: 1732/2222
STIFF LITTLE FINGERS – INFLAMMABLE MATERIAL - 1979
Stiff Little Fingers fick inte spela i Newcastle 1978 efter att en klubbägare hört låten White Noise och trodde de var ett rasistiskt band. Det var de inte, det var precis tvärtom, vilket de gav uttryck för i låten...men missuppfattades.
Gruppens första album fick också namnet Inflammable Material, vilket förmodligen var tvunget för att det inte skulle börja brinna i den svarta vinylen.
Det var den första skiva som gavs ut av independentbolaget Rought Trade och har skivnummer ROUGH 1. Det sägs att det var den här LP:n som öppnade vägen till London för andra indiebolag men framför allt för Stiff Little Fingers själva.
Nej, det hänger i stället på Alternative Ulster, som är en av de argaste och mest anklagande punklåtar jag hört. Den tar upp det krigstillstånd folk på Nordirland levde i under stora delar av 70-talet, och senare också för den delen. Tro tusan att de var arga!
Stiff Little Fingers ansågs vara Nordirlands svar på både Sex Pistols och The Clash. Ilskan fanns där, de slagfärdiga politiska textarna och en mentalitet av att ”allt går åt helvete”. Skillnaden var kanske att Stiff Little Fingers inte hade samma utstrålning som Sex Pistols och att de inte var lika skickliga musiker som The Clash. Men arga var de!
Nr: 1732/2222
Fremragende plade. Sangen "Nobody's Hero" fra opfølgeren er dog mindst ligeså vred som "Alternative Ulster"
SvaraRaderaNår du nu er nået til Nordirland og punk, så håber jeg du har Starjets eneste lp (også kaldet Starjets), da gerne vil læse din mening om denne
Nej, Starjets har jag inte. Jag har hört talas om dem men aldrig fått tag i nån platta.
SvaraRaderaGud vad jag älskade denna punkplatta när det begav sig. Nu är det nog 15 - 20 år sedan jag spelade den senast. Men den har fått bli kvar i samlingen under alla år, trots att jag gjort en del rejäla utrensningar.
SvaraRadera