IRON BUTTERFLY – IN-A-GADDA-DA-VIDA – 1968
Jag är inte säker på att Iron Butterfly visste vad de gjorde när de spelade in In-a-gadda-da-vida. Förmodligen stenade och alldeles för unga för att fatta. Men de pekade ju faktiskt ut riktningen för all framtida acid-rock och hårdrock.
In-a-gadda-da-vida är ett 17 minuter långt jam. Låten är svårlyssnad idag, det medges. Svår för en del att förstå. Jag har testat den på yngre kollegor, som med förvånad min till slut inser att det faktiskt är rockmusik.
”Brukar du spela den här ofta” var den senaste kommentaren...och så fick jag en konstig blick som förvarnade om telefonsamtal till sjukvården och tvångströja.
In-a-gadda-da-vida är kanske galen. Men vad den inte är, så är det meningslös. Det enda meningslösa är att låten i framtiden troligen bara kommer att bli ihågkommen för sina klassiska rockriff.
Det är hela den psykedeliska erans fetaste riff! Men i min värld, med tvångströja eller inte, förtjänar Iron Butterfly och In-a-gadda-da-vida mer respekt än så.
Sen är det ganska klart att låten In-a-gadda-da-vida var det största Iron Butterfly någonsin åstadkom, allt före och allt efter inräknat. Allt annat på den här LP:n också, förresten.
Men glöm det där med ”hårdrockens urfäder” och allt vad Iron Butterfly kallats. När man säger det handlar det utan undantag om...ja, ni vet vad. Men det är psykedelia, tung, fläskig och syrekrävande. Det är inget snack om saken, In-a-gadda-da-vida är en klassiker.
Nr: 812/2222
Jag är inte säker på att Iron Butterfly visste vad de gjorde när de spelade in In-a-gadda-da-vida. Förmodligen stenade och alldeles för unga för att fatta. Men de pekade ju faktiskt ut riktningen för all framtida acid-rock och hårdrock.
”Brukar du spela den här ofta” var den senaste kommentaren...och så fick jag en konstig blick som förvarnade om telefonsamtal till sjukvården och tvångströja.
In-a-gadda-da-vida är kanske galen. Men vad den inte är, så är det meningslös. Det enda meningslösa är att låten i framtiden troligen bara kommer att bli ihågkommen för sina klassiska rockriff.
Det är hela den psykedeliska erans fetaste riff! Men i min värld, med tvångströja eller inte, förtjänar Iron Butterfly och In-a-gadda-da-vida mer respekt än så.
Men glöm det där med ”hårdrockens urfäder” och allt vad Iron Butterfly kallats. När man säger det handlar det utan undantag om...ja, ni vet vad. Men det är psykedelia, tung, fläskig och syrekrävande. Det är inget snack om saken, In-a-gadda-da-vida är en klassiker.
Nr: 812/2222
Jag gillar Farfisa orgeln!!
SvaraRaderaIn-a-gadda-da-vida spelade självaste James Last in, så klart det är en klassiker.
Gjorde han det? Jag har bara hans berömda Voodoo Party hemma, som är en klassiker i sig...
SvaraRaderaVilken av hans andra 246 skivor är den på?
Golden Non Stop Dancing 10 (1970) (jubilee-edition as LP-Box)/ Track 2
SvaraRaderaFan, nu blir det till att leta på Erikshjälpen...
SvaraRaderaIn The Garden Of Eden, var det inte så den skulle hetat, men det sluddrades av någon outgrundlig anledning rätt (o)friskt i bandet så det kom ut son just In-A-Gadda-Da-Vida.
SvaraRaderaJodå, så var det. Förklaringen finns nog i andra meningen i den här texten...
RaderaHej,
RaderaSvårlyssnad var den för den breda massan redan då. Jobbade, i baren, på en färja mellan Skåne och Tyskland, när vi kunde skönja land gällde det att få ut gästerna snabbt. Dax för In-A-Gadda-Da-Vida, på god volym. Först tänkte väl kunderna att 3 min klarar jag sedan blir det väl James Last igen.
När så det excellenta trumsolot startar, börjar de flesta lämna lokalen, när så Eric B. börjar glida med plektrumet längs strängarna, lämnar de sista tappra i full galopp.
När jag bytte ut mitt sönderspelade ex,1976, sa killen i skivaffären,"en klassiker". Han visste nog inte hur nära sanningen det var.
Tack för en intressant blogg. Jens.
He, he, har testat nästan samma sak inför en match där jag var speaker...då var folk på väg att lämna hallen innan matchen började.
Radera