SWEETWATER – MELON – 1971
Det sägs att man inte ska döma en skiva efter sitt omslag. Men ibland vet jag inte... Den musik Sweetwater presenterar på sin ”Melon-LP” från 1971 ligger bara ett stenkast från det man får se på bilden, en öppnad melon...och på baksidan ligger de halvätna resterna kvar...
Så kan man säga om man vill vara elak eller objektivt kritisk mot detta alster. För här finns knappast några riktigt bra låtar, det var aldrig Sweetwaters styrka.
Och inte låter musiken särskilt bra heller. Folk med känsligare öra än jag, en musiker kanske, skulle förmodligen vrida sig i plågor redan under Get It When You Can (första låten)...och absolut under Take It From The Splice Boys (första låten på b-sidan)...
När den här LP:n dök upp i Sverige, företrädesvis som cut-out, såldes den till reapris direkt. De som köpte den, bland annat jag, fascinerades kanske av det annorlunda omslaget. För man blir inte direkt sugen på melon när man ser bilden, det är nästan lite äcklig.
Och musiken gick absolut inte hem. Inte bland folk jag kände i alla fall. I mitten av 70-talet hade ju alla mer eller mindre glömt bort hippievågen och allt vad psykedelisk rock hette.
Förståelsen för ett band som dessutom skruvade till sina psykedeliska influenser så kraftigt som Sweetwater samtidigt som de även använde ovanliga instrument som flöjt, kongas och cello gjorde inte saken bättre. Under många år behöll jag skivan bara för det udda omslaget.
Idag uppskattar jag skivan mer. Den har inte blivit bättre, men roligare att lyssna på. Melon är kanske inte ett direkt tidstypiskt exempel på psykedelia, men låtarna är så skruvade och annorlunda att det faktiskt blir ganska underhållande. Nu för tiden dömer jag inte skivan efter omslaget...
Jag kan heller inte låta bli att jämföra Sweetwater lite med Jethro Tull, särskilt i Take It From The Splice Boys, på grund av modet att använde flöjt och den knepiga melodin.
Nr: 629/2222
Det sägs att man inte ska döma en skiva efter sitt omslag. Men ibland vet jag inte... Den musik Sweetwater presenterar på sin ”Melon-LP” från 1971 ligger bara ett stenkast från det man får se på bilden, en öppnad melon...och på baksidan ligger de halvätna resterna kvar...
Och inte låter musiken särskilt bra heller. Folk med känsligare öra än jag, en musiker kanske, skulle förmodligen vrida sig i plågor redan under Get It When You Can (första låten)...och absolut under Take It From The Splice Boys (första låten på b-sidan)...
När den här LP:n dök upp i Sverige, företrädesvis som cut-out, såldes den till reapris direkt. De som köpte den, bland annat jag, fascinerades kanske av det annorlunda omslaget. För man blir inte direkt sugen på melon när man ser bilden, det är nästan lite äcklig.
Och musiken gick absolut inte hem. Inte bland folk jag kände i alla fall. I mitten av 70-talet hade ju alla mer eller mindre glömt bort hippievågen och allt vad psykedelisk rock hette.
Förståelsen för ett band som dessutom skruvade till sina psykedeliska influenser så kraftigt som Sweetwater samtidigt som de även använde ovanliga instrument som flöjt, kongas och cello gjorde inte saken bättre. Under många år behöll jag skivan bara för det udda omslaget.
Jag kan heller inte låta bli att jämföra Sweetwater lite med Jethro Tull, särskilt i Take It From The Splice Boys, på grund av modet att använde flöjt och den knepiga melodin.
Nr: 629/2222
Den där skivan har man ju sett i alla cutout- och reabackar sedan tidernas begynnelse, men det är först på senare år som i alla fall jag har blivit medveten om gruppens historiska signifikans som det första bandet att uppträda på Woodstockfestivalen. Det har ju t.o.m. gjorts en kvasidokumentär spelfilm om dem som visades på svensk tv för ett par år sedan, med ingen mindre än Michelle Phillips i rollen som gruppens sångerska Nansi Nevins (som gammal).
SvaraRaderaHe, he, en mer "klassisk" cutout får man nog leta efter...Den här köpte jag fär en femma för väldigt många år sen.
SvaraRadera