SHOCKING BLUE – INKPOT - 1972
Det här skivomslaget finns det nog folk som skulle kunna skriva ironiska eller elaka avhandlingar om. Det är helt sanslöst smaklöst med dagens mått mätt. Men i början av 70-talet var det inte så, då var det ohyggligt tufft. Särskilt han till höger i byxor gjorda av amerikanska flaggan. Sen är ju färgvalet fantastiskt, turkos och gult!
Och när man sen vänder på skivan och får se Shocking Blue stående på nåt industriområde, stentuffa. Underbart!
Och tro nu inte att de hade klätt ut sig för det här fotot.
Jag som var med på den tiden kan bekräfta att det var så här ungdomar såg ut. Utsvängda jeans skulle alla ha, de där randiga tröjorna, förmodligen i banlon eller acryl, var högsta mode och jeansjackor mer eller mindre uniform.
Han i den pälsklädda långrocken var alldeles extra inne. Det var inte alla som fick tag på såna grejer.
Omslagsbilden kommer från albumet Inkpot med holländska Shocking Blue, ett av den tidens bästa europeiska psykedeliska rockband. Robby van Leeuven var nämligen inte helt oäven på sitar och sångerskan Mariska Veres hade en röst som nog kunde fått Grace Slick att blekna. De hade förresten Jefferson Airplane som förebild.
Även om bilden är läcker är inte Inkpot något av Shocking Blues bästa album. 1972 gick de redan lite på tomgång efter att inte lyckats få några fler jättehits efter superlåten Venus.
Men eftersom Shocking Blue var ett bra band, är Inkpot naturligtvis en bra platta ändå. De tvekar inte att ösa på med fuzzgitarrer och sitar och har dessutom ett skönt psykedeliskt groove.
Lyssnar man noga på skivan finns det flera små skönheter, titelspåret Inkpot - med en så sinnessvag text att den borde uppmärksammas på psykologkonferenser - för att inte tala om Blossom Lady, Who Save My Soul och Give My Love To The Sunshine. Det finns dessutom några till...
Den enda låten jag har lite svårt för är skivans enda cover, Hank Williams Jambalaya. Den avslöjar bara en onödig och märklig förkärlek för country, som inte klädde Shocking Blue alls. Däremot klädde de sig helt efter tidens ungdomsmode.
Nr: 611/2222
Det här skivomslaget finns det nog folk som skulle kunna skriva ironiska eller elaka avhandlingar om. Det är helt sanslöst smaklöst med dagens mått mätt. Men i början av 70-talet var det inte så, då var det ohyggligt tufft. Särskilt han till höger i byxor gjorda av amerikanska flaggan. Sen är ju färgvalet fantastiskt, turkos och gult!
Jag som var med på den tiden kan bekräfta att det var så här ungdomar såg ut. Utsvängda jeans skulle alla ha, de där randiga tröjorna, förmodligen i banlon eller acryl, var högsta mode och jeansjackor mer eller mindre uniform.
Han i den pälsklädda långrocken var alldeles extra inne. Det var inte alla som fick tag på såna grejer.
Omslagsbilden kommer från albumet Inkpot med holländska Shocking Blue, ett av den tidens bästa europeiska psykedeliska rockband. Robby van Leeuven var nämligen inte helt oäven på sitar och sångerskan Mariska Veres hade en röst som nog kunde fått Grace Slick att blekna. De hade förresten Jefferson Airplane som förebild.
Men eftersom Shocking Blue var ett bra band, är Inkpot naturligtvis en bra platta ändå. De tvekar inte att ösa på med fuzzgitarrer och sitar och har dessutom ett skönt psykedeliskt groove.
Lyssnar man noga på skivan finns det flera små skönheter, titelspåret Inkpot - med en så sinnessvag text att den borde uppmärksammas på psykologkonferenser - för att inte tala om Blossom Lady, Who Save My Soul och Give My Love To The Sunshine. Det finns dessutom några till...
Den enda låten jag har lite svårt för är skivans enda cover, Hank Williams Jambalaya. Den avslöjar bara en onödig och märklig förkärlek för country, som inte klädde Shocking Blue alls. Däremot klädde de sig helt efter tidens ungdomsmode.
Nr: 611/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar