THE SMITH – MINUS-PLUS - 1969
Oj, det här är en kanonbra platta. The Smith hör kanske inte till 60-talets mest välkända amerikanska popband, men Minus-Plus är en liten pop-pärla. Hittar du den här plattan har du gjort ett fynd.
The Smith glider lätt mellan tung orgelbaserad rock till soul och psykedelisk sunshinepop och gör den här skivan till fantastisk lyssning.
The Smiths likheter med flera av den tidens storheter gör inte saken sämre, tvärtom.
Här finns en kvinnlig sångerska, Gayle McCormick, som kan trycka upp rösten i samma dallrande läge som Tina Turner eller Janis Joplin och en manlig dito lika grötig och charmigt oartikulerad som John Kay i Steppenwolf.
Västkustrocken finns där också, så en passning till Doobie Brothers tidiga alster är inte heller fel, även om The Smith var ett par år före...
Men tro nu för allt i världen inte att jag jämför The Smith med de ganska plumpa herrarna i Steppenwolf. The Smith var betydligt mer sofistikerade och varierade.
Minus-Plus, som är Smiths andra album, producerades av popgeniet Steve Barri, vilket säkert är en av orsakerna till det läckra ljudet - för hifi-ljudet är ypperligt på den här gamla dunhill-plattan - och The Smiths klockrena sound.
Psykedeliska titelspåret Minus-Plus är en av skivans bästa spår, men här finns mycket att välja mellan. Soulpoppiga What Am I Gonna Do och Since You Been Gone, hammondrockiga You Don´t Love Me är några av dem.
The Smith gick tråkigt nog i graven efter den här plattan. Vem vet vad nästa steg kunde ha blivit? Gayle McCormick gjorde nån enstaka soloplatta men för resten av bandet tog det slut redan innan 70-talet hann börja.
Nr: 1287/2222
Oj, det här är en kanonbra platta. The Smith hör kanske inte till 60-talets mest välkända amerikanska popband, men Minus-Plus är en liten pop-pärla. Hittar du den här plattan har du gjort ett fynd.
The Smith glider lätt mellan tung orgelbaserad rock till soul och psykedelisk sunshinepop och gör den här skivan till fantastisk lyssning.
Västkustrocken finns där också, så en passning till Doobie Brothers tidiga alster är inte heller fel, även om The Smith var ett par år före...
Men tro nu för allt i världen inte att jag jämför The Smith med de ganska plumpa herrarna i Steppenwolf. The Smith var betydligt mer sofistikerade och varierade.
Psykedeliska titelspåret Minus-Plus är en av skivans bästa spår, men här finns mycket att välja mellan. Soulpoppiga What Am I Gonna Do och Since You Been Gone, hammondrockiga You Don´t Love Me är några av dem.
The Smith gick tråkigt nog i graven efter den här plattan. Vem vet vad nästa steg kunde ha blivit? Gayle McCormick gjorde nån enstaka soloplatta men för resten av bandet tog det slut redan innan 70-talet hann börja.
Nr: 1287/2222
Hittade den här på loppis för 10:- och blev som bortblåst när jag lyssnade på den första gången. Otroligt underhållande liten lp pärla. Har gått många varv sedan inköpet. //Jonas
SvaraRaderaJo, den här tål att spelas många gånger.
SvaraRaderaTio kronor är ett riktigt fynd. När jag såg den senast ute i en skivaffär gick den på 150.
Skoj att flera upptäcker The Smith! Ljudbilden på deras båda Dunhill LP är suveränt, thanks Steve Barri!
SvaraRaderaBarri var lysande. Kolla in de skivor han spelade in med Grass Roots (de tidiga).
Radera