GILLA - I LIKE SOME COOL ROCK´N ´ROLL – 1980
Gilla upptäcktes i mitten av 70-talet av Frank Farian, mannen bakom Boney M. Det här är henns tredje album. Och jag utfärdar en varning direkt, det här är riktig rå-disco, eurodisco i dess mest utstuderade form.
Att Gilla poserar med en hårdrockgitarr på baksidan av skivan var bara falsk marknadsföring. Nåt sånt existerar inte.
Men till skillnad från det mycket annat i eurogenren låter I Like Some Cool Rock´n´roll riktigt bra. Då menar jag främst ljudmässigt.
Det finns säkert många som gillar musikformen också, men för min del är det något jag får inta i mycket små doser för att uppskatta...nog om det...jag är ute på hal is...
Men äldste sonen, som är utbildad musikproducent och kan sånt här med bra produktioner och mixar, hävdar att ljudet på den här plattan absolut kan jämföras med Quincy Jones skivor och det sound Bruce Swedien åstadkom med Michael Jacksonalbum som Bad och Thriller.
Och det håller jag med om. Soundet är kristallklart. Och visst går det att dra direkta kopplingar till Michael Jackson och Quincy Jones även om de inte hade det minsta med Gillas musik att göra.
En annan koppling som också är solklar är givetvis Boney M, glöm inte att Frank Farian var inblandad. Men det är för det skitsnygga Jackson-ljudet skivan finns i min samling.
Att sedan denna LP med denna österrikiska discodrottning är en riktigt svårfångad raritet gör ju inte saken sämre. Att hitta den här LP:n för under 500 spänn är omöjligt.
Orsaken är att hennes skivbolag Hansa International aldrig släppte albumet på CD. Förutom vinylpressen finns det bara en rysk bootlegkopia på CD från 1995, som även den är svår att få tag på.
Nr: 28/2222
Gilla upptäcktes i mitten av 70-talet av Frank Farian, mannen bakom Boney M. Det här är henns tredje album. Och jag utfärdar en varning direkt, det här är riktig rå-disco, eurodisco i dess mest utstuderade form.
Att Gilla poserar med en hårdrockgitarr på baksidan av skivan var bara falsk marknadsföring. Nåt sånt existerar inte.
Det finns säkert många som gillar musikformen också, men för min del är det något jag får inta i mycket små doser för att uppskatta...nog om det...jag är ute på hal is...
Men äldste sonen, som är utbildad musikproducent och kan sånt här med bra produktioner och mixar, hävdar att ljudet på den här plattan absolut kan jämföras med Quincy Jones skivor och det sound Bruce Swedien åstadkom med Michael Jacksonalbum som Bad och Thriller.
Och det håller jag med om. Soundet är kristallklart. Och visst går det att dra direkta kopplingar till Michael Jackson och Quincy Jones även om de inte hade det minsta med Gillas musik att göra.
En annan koppling som också är solklar är givetvis Boney M, glöm inte att Frank Farian var inblandad. Men det är för det skitsnygga Jackson-ljudet skivan finns i min samling.
Orsaken är att hennes skivbolag Hansa International aldrig släppte albumet på CD. Förutom vinylpressen finns det bara en rysk bootlegkopia på CD från 1995, som även den är svår att få tag på.
Nr: 28/2222
Okej, nu ska jag vara riktigt fördomsfull. Jag ska villigt erkänna att jag varken hört eller ens hört talas om denna artist. Och jag har förstås ingen aning om skivans fantastiska ljudkvalitet.
SvaraRaderaMen när jag hör en artist beskrivas som "österrriskisk discodrottning" (kan det överhuvudtaget finnas sådana?) och dessutom ser en skiva med den obetalbart gräsliga titeln "I like some cool rock'n'roll"... ja, då får jag erkänna att min kalkon-radar ger högsta utslag ;-)
Ha, ha, din kalkonradar funkar i högsta grad.
SvaraRaderaTänk dig då också att skivtiteln helst ska uttalas med Schwartzenegger-accent; "Aj lajk söm cåål råknråål..."