CLASH – SANDINISTA - 1980
Det går många historier om Clashs trippelalbum Sandinista. Det sägs att bandet avstod från royalties för att albumet skulle kunna säljas till lägre pris.
Det är sant, jag själv köpte skivan till priset av en enkel-LP på Wallins Radio i Huskvarna någon gång hösten 1980.
Det sägs också att Clash trixade en hel del för att kunna göra en trippel, som i början av 80-talet var något helt unikt i rockvärlden. Det påstås att de lurade skivbolaget, men hur det gick till har jag ingen aning om.
Men ett trippelalbum blev det. Även om det också lär finnas en enkel-LP med namnet Sandinista Now, som tydligen var till för press och radio.
I första upplagan av albumet finns fanzinet The Armagedion Times medskickat. Det har jag.
Clash tog politisk ställning. Skivtiteln lär komma från den nicaraguanska frihetsrörelsen, The Sandinistas (sandinisterna).
Albumet har fått skivnumret FSLN1, vilket ska stå för Frente Sandinista de Liberacion Nacional. Det stämmer.
Det är också helt sant att Clash med Sandinista vände upp och ner på sina fans förhoppningar om ett nytt punkalbum efter London Calling.
Clash gör i stället något helt annat, och då väldigt oväntat. På Sandinista, som delvis är inspelat på Jamaica, har Clash hämtat sin inspiration från världsmusik, jazz, reggae, gospel, rockabilly och en rad andra musikstilar.
Sandinista är med andra ord mycket spännande att lyssna på. Givetvis har Clash bevarat sitt eget originella sound på den här skivan också. Det gör att musiken blir både krävande och lätt schizofren, Clash växlar tempo och musikstil på ingen tid alls.
Trots detta är det Saninista ett lysande album, även om folk på den tiden tyckte precis tvärtom. För egen del funderar jag på att utnämna den till Clash allra bästa.
I vilket fall som helst är det här ett album jag gärna spelar nu för tiden också, till skillnad mot de flesta andra gamla punkskivorna.
Höjdpunkter: The Magnificent Seven, Hitsville UK, Ivan Meets GI Joe, Somebody Got Murdered, Up In heaven, The Sound Of Sinners, Police On My Back, Cahrlie Don´t Surf...men det finns 36 låtar att välja mellan...
Nr: 191/2222
Det går många historier om Clashs trippelalbum Sandinista. Det sägs att bandet avstod från royalties för att albumet skulle kunna säljas till lägre pris.
Det är sant, jag själv köpte skivan till priset av en enkel-LP på Wallins Radio i Huskvarna någon gång hösten 1980.
Men ett trippelalbum blev det. Även om det också lär finnas en enkel-LP med namnet Sandinista Now, som tydligen var till för press och radio.
I första upplagan av albumet finns fanzinet The Armagedion Times medskickat. Det har jag.
Albumet har fått skivnumret FSLN1, vilket ska stå för Frente Sandinista de Liberacion Nacional. Det stämmer.
Det är också helt sant att Clash med Sandinista vände upp och ner på sina fans förhoppningar om ett nytt punkalbum efter London Calling.
Clash gör i stället något helt annat, och då väldigt oväntat. På Sandinista, som delvis är inspelat på Jamaica, har Clash hämtat sin inspiration från världsmusik, jazz, reggae, gospel, rockabilly och en rad andra musikstilar.
Sandinista är med andra ord mycket spännande att lyssna på. Givetvis har Clash bevarat sitt eget originella sound på den här skivan också. Det gör att musiken blir både krävande och lätt schizofren, Clash växlar tempo och musikstil på ingen tid alls.
I vilket fall som helst är det här ett album jag gärna spelar nu för tiden också, till skillnad mot de flesta andra gamla punkskivorna.
Höjdpunkter: The Magnificent Seven, Hitsville UK, Ivan Meets GI Joe, Somebody Got Murdered, Up In heaven, The Sound Of Sinners, Police On My Back, Cahrlie Don´t Surf...men det finns 36 låtar att välja mellan...
Nr: 191/2222
"The Clash var ett fantastiskt band och 'London calling' är en av de bästa rockplattor som gjorts". Ungefär så är den vedertagna synen på detta band. När rock-kritiker ska sätta samman listor över de bästa eller mest betydelsefulla skivorna hamnar "London calling" och ibland även "Sandinista" alltid någonstans på 10 i topp. Själv har jag aldrig delat denna uppfattning.
SvaraRaderaSom tonåring lyssnade jag under några år mycket på punk/new wave, och jag tyckte att nästan alla de tidiga brittiska punkbanden var roligare än The Clash. Än idag, om jag någon gång får för mig att lyssna på gamla punkskivor, väljer jag t.ex. The Damneds debut-LP, Sex Pistols "Never mind the bollocks..", Buzzcocks "Another music in a different kitchen", Stiff Little Fingers "Inflammable material" eller den klassiska "Live at The Roxy"-samlingen framför något med Clash.
Vad beträffar "London calling" och "Sandinista" är förstås ingen av dessa plattor renodlad punk. De är, precis som du skriver, en mix av "världsmusik, jazz, reggae, gospel, rockabilly och en rad andra musikstilar". Jag antar att detta är orsaken att de kommit att anses som klassiker. Clash var ett av de första punkbanden som försökte bredda sig musikaliskt genom att blanda olika genrer. Dessutom finns det rent generellt en tendens bland musikjournalister att hylla stilblandningar som uppfattas som nyskapande.
Problemet med dessa plattor är emellertid enligt min åsikt att The Clash inte lyckas med sina ambitioner. Låtmaterialet är helt enkelt för svagt, och man står inte ut med Strummers hesa, halvfalska sång i mer än ett par låtar åt gången. Men detta är förstås min högst personliga åsikt. Jag vet att jag har hela rocketablissemanget emot mig på denna punkt...
Väl talat!
SvaraRaderaMen jag håller inte med dig på alla punkter.