BOB DYLAN – TIME OUT OF MIND - 1997
Efter ett album som Time Out Of Mind borde Bob Dylan inte varit i livet. Det är inte vanlig depression, det måste varit något mycket, mycket svårare.
Efter att ha skrivit en text som till Not Dark Yet borde det egentligen inte finnas något annat alternativ för honom än att ta en överdos sömntabletter.
Och svärtan i Love Sick är brutal, ”I´m walking through streets that are dead...”.
Jaså? Nu kanske nån tror att det är dags för en sågning av en dylan-platta...ånä...det kommer att bli precis tvärtom. Time Out Of Mind är nämligen ett fantastiskt album. 1997 var det ett av Dylans bästa på många, många år.
Kanske är detta album lika stort som Desire och det är absolut ett par steg bättre än Oh Mercy, som ändå (enligt min mening) ett av Dylans bättre album enligt den nyare tidsräkningen, det vill säga från 80-talet och framåt.
Den här plattan, som är en dubbel på vinyl och en cd med ganska lång speltid, kan ge upphov till flera aha-upplevelser, vilka tillsammans gör detta till det lysande album det är.
Först har vi Dylans röst, som inte är sig lik. Borta är det gnälliga och entoniga.
Här låter han äldre än förr, men sjunger med en pondus och styrka som jag aldrig tidigare hört Dylan göra. Det är bra!
Produktionen är ypperlig. Den här gången har han tagit hjälp av Daniel Lanois som ännu en gång hittat det precis rätta anslaget.
Här finns inga synthar, inga trummaskiner eller andra tekniska finesser. Det är smakfullt enkelt och ligger inte alls långt från de album Dylan gjorde på 60-talet. Det ger atmosfär och är lysande bra!
Sen är det naturligtvis bra låtar. Men inte vad man riktigt skulle kunna förvänta sig. Time Out Of Mind är blues, sorgsen och djupt deprimerad, men innerlig och känslig. Det är inte låtar man bara kan ha på i bakgrunden, de ska lyssnas på.
...och jag har den på vinyl! Vilket inte på något sätt är en självklarhet. När skivan var ny släpptes bara en mycket liten upplaga på LP-skiva, som snabbt blev ett eftertraktat samlarobjekt. Nyligen gavs ytterligare en mindre upplaga igen. Det är en av dem jag fått tag på.
Nr: 501/2222
Efter ett album som Time Out Of Mind borde Bob Dylan inte varit i livet. Det är inte vanlig depression, det måste varit något mycket, mycket svårare.
Jaså? Nu kanske nån tror att det är dags för en sågning av en dylan-platta...ånä...det kommer att bli precis tvärtom. Time Out Of Mind är nämligen ett fantastiskt album. 1997 var det ett av Dylans bästa på många, många år.
Kanske är detta album lika stort som Desire och det är absolut ett par steg bättre än Oh Mercy, som ändå (enligt min mening) ett av Dylans bättre album enligt den nyare tidsräkningen, det vill säga från 80-talet och framåt.
Först har vi Dylans röst, som inte är sig lik. Borta är det gnälliga och entoniga.
Här låter han äldre än förr, men sjunger med en pondus och styrka som jag aldrig tidigare hört Dylan göra. Det är bra!
Produktionen är ypperlig. Den här gången har han tagit hjälp av Daniel Lanois som ännu en gång hittat det precis rätta anslaget.
Här finns inga synthar, inga trummaskiner eller andra tekniska finesser. Det är smakfullt enkelt och ligger inte alls långt från de album Dylan gjorde på 60-talet. Det ger atmosfär och är lysande bra!
...och jag har den på vinyl! Vilket inte på något sätt är en självklarhet. När skivan var ny släpptes bara en mycket liten upplaga på LP-skiva, som snabbt blev ett eftertraktat samlarobjekt. Nyligen gavs ytterligare en mindre upplaga igen. Det är en av dem jag fått tag på.
Nr: 501/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar