ELLIOTT MURPHY – PARTY GIRLS & BROKEN POETS – 1984
Jag misstänker att en del som har Elliott Murphy som husgud älskar den här LP:n. Party Girls & Broken Poets är en sån där skiva som etsar sig in och sätter sig fast med läckra små melodier som Something New, Doctor Calabash, The Streets Of New York och Last Call.
Här finns Sades balanserade vuxenjazz, tuff blues, new wave, en hel del av Steely Dans intelligens och givetvis både Springsteen och Dylan. En skiva som går att älska för bara det, eller för att Elliott Murphy trots alla dessa jämförelser är så totalt unik i sitt uttryck.
Därför är Party Girls & Broken Poets en av mina absoluta favoriter med Elliott Murphy. Ibland tycker jag till och med att det är en av de mest lyssningsvärda jag har i hela samlingen. Den fungerar nästan alltid att lägga på skivtallriken. Men det är bara vad jag tycker...
För att hävda ”skivans storhet” framlägger jag dock ”beviset” att Party Girls & Broken Poets 1984 blev nominerad som Album Of The Year i New York Music Award. Så nånting borde det ligga i mitt ”tyckande”.
Men för den som menar att Elliott Murphy bara är en av alla de där singer/songwriterfigurerna som dykt upp med jämna mellanrum och krävt plats, anar jag att skivans storhet inte är lika självklar.
Då kan den nog vara lite väl introvert sökande och till och med rörig. Då känns förmodligen en låt som Blues Responsibility i stället helt felplacerad på kartan, att Elliott Murphys lite gnälliga röst är jobbig att höra, och det är mer ”Broken Poets” än ”Party Girls”.
Men nu vet du vad jag tycker. Har du inte hört den, lyssna och välj sida...
Nr: 1166/2222
Jag misstänker att en del som har Elliott Murphy som husgud älskar den här LP:n. Party Girls & Broken Poets är en sån där skiva som etsar sig in och sätter sig fast med läckra små melodier som Something New, Doctor Calabash, The Streets Of New York och Last Call.
Därför är Party Girls & Broken Poets en av mina absoluta favoriter med Elliott Murphy. Ibland tycker jag till och med att det är en av de mest lyssningsvärda jag har i hela samlingen. Den fungerar nästan alltid att lägga på skivtallriken. Men det är bara vad jag tycker...
Då kan den nog vara lite väl introvert sökande och till och med rörig. Då känns förmodligen en låt som Blues Responsibility i stället helt felplacerad på kartan, att Elliott Murphys lite gnälliga röst är jobbig att höra, och det är mer ”Broken Poets” än ”Party Girls”.
Men nu vet du vad jag tycker. Har du inte hört den, lyssna och välj sida...
Nr: 1166/2222
Olle !!
SvaraRaderaJag kan bara hålla med ovanstående.
Hade PG&BP haft en lite mindre tidstypisk produktion, vilket även hämmade efterföljaren Milwaukee, hade den kanske fått mer att sitt rättmätiga erkänannde som en klassiker.
Anders L Johansson
www.kulturgarningar.se
Håller med, tycker det märks särskilt på Milwaukee som inte klarat sitt åldrande särskilt bra.
SvaraRadera