GRACE SLICK – WELCOME TO THE WRECKING BALL - 1981
På tal om konstiga LP-skivor. Den här plattan med Grace Slick är nämligen metal! Jäpp, stenhårt och brutalt. Vad har hänt?
Den förra Jefferson Airplane-sångerskan slänger dessutom in ljud av både tryckluftsborrar, stenkrossar och andra brutala maskiner för att förtydliga. Det är riktigt tunga grejer...för att komma från den 60-talspsykedeliska rockens största hjältinna.
Nåja...hon lugnar ner sig lite efter de första spåren...och det blir mer vanlig hårdrock...till och med pudelrock (AOR) om man ska vara elak. På b-sidan tröttnar hon lite på det höga och skrikiga tonläget och man börjar känna igen sig. Då blir skivan lite bättre.
Det här är inte någon av mina favoritskivor direkt. Såna här stickspår brukar sällan bli bra. Jag kommer att tänka på Mother´s Finest misslyckade försök i samma bransch, Iron Age...
Man kanske kan se Welcome To The Wrecking Ball som en intressant studie i förvirring eller nåt sånt. Men jag får erkänna att det är rätt kul att höra Grace Slick i brutala saker som Wrecking Ball och Mistreater.
Man kanske inte ska fundera för mycket på varför. Jag tror att Grace Slick i början av 80-talet letade efter någon slags ny identitet efter alla de där åren indränkta i LSD, alkohol och rökdimmor.
Det som senare skulle utmynna i gruppen Starship, ett antal reabacksbekantingar till LP-skivor och pophiten We Built This City.
Nr: 544/2222
På tal om konstiga LP-skivor. Den här plattan med Grace Slick är nämligen metal! Jäpp, stenhårt och brutalt. Vad har hänt?
Nåja...hon lugnar ner sig lite efter de första spåren...och det blir mer vanlig hårdrock...till och med pudelrock (AOR) om man ska vara elak. På b-sidan tröttnar hon lite på det höga och skrikiga tonläget och man börjar känna igen sig. Då blir skivan lite bättre.
Man kanske kan se Welcome To The Wrecking Ball som en intressant studie i förvirring eller nåt sånt. Men jag får erkänna att det är rätt kul att höra Grace Slick i brutala saker som Wrecking Ball och Mistreater.
Det som senare skulle utmynna i gruppen Starship, ett antal reabacksbekantingar till LP-skivor och pophiten We Built This City.
Nr: 544/2222
Alltid kul att läsa om Grace Slick. Man kan undra varför hon gjorde plattor som denna (vilket också gäller Starships plattor). Eftersom hon varit med i musikbranschen sedan 60-talet och tycks vara en ganska bestämd dam, så får jag för mig att det inte var en artist musikbolagen gjorde som de ville med. Det skulle betyda att hon själv helhjärtat låg bakom detta. Nyfikenhet och ett sätt att utvecklas? Ett sätt att bli mer kommersiell och tjäna pengar? Eller är det en subtil drift med musikvärlden? Kanske Starship egentligen var en parodi som vi aldrig förstod.
SvaraRaderaNu tror jag ju inte det, men det vore onekligen kul och skulle förklara en del.
Jo, man skulle ju alltid kunna hoppas att hon gör en Zappa och driver med oss...men det tror inte jag heller.
SvaraRaderaJag har inte hört denna platta och har inget särskilt förhållande till Grace Slick (bortsett från att jag gillar några tidiga Jefferson Airplane-låtar). Men jag tror att förklaringen till denna skiva (och andra liknande exempel på etablerade rockartister som gjort märkliga försök att expermimentera eller byta genre) är följande:
SvaraRaderaI början av 80-talet hade de stora, multinationella skivbolagen fortfarande stora resurser och kunde satsa väldigt mycket pengar på en enskild produktion. Trots punk och new wave var det också i hög grad gamla "dinosaurier" som dominerade den mera kommersiella delen av pop/rock-utbudet. De stora bolagen visste att väl inarbetade namn med några år på nacken fortfarande sålde stora mängder skivor. Nya skivor från artister/grupper som t.ex. Pink Floyd, Paul McCartney och Rolling Stones var fortfarande givna storsäljare vid denna tid.
Av dessa skäl kunde nog skivbolaget tillåta en artist som Grace Slick ett ganska frikostigt mått av experimenterande och musikalisk lekstuga. Dels hade man pengar nog att finansiera även en mindre kommersiellt framgångsrik utgivning, och dels kunde man nog vara ganska säkra på att plattan - hur konstig den än var - trots allt skulle sälja hyfsat. Grace Slick var ju redan då en rocklegend vars skivor troligen hade en trogen publik.
Numera är klimatet på gott och ont annorlunda. Å ena sidan har de stora bolagen blivit mycket mer restriktiva med vad de satsar pengar på, och styrs i ännu högre grad än förr av krass kvartalskapitalism. Å andra sidan finns idag enorma möjligheter för både kända och okända artister att göra sina egna produktioner och marknadsföra sig själva via t.ex. Internet.