FRANK ZAPPA – HOT RATS - 1969
En bokrecensent vars texter jag ibland läser definierade vid ett tillfälle en klassiker som en bok vi – det vill säga mänskligheten – inte är klar med ännu. Att den fortfarande är aktuell.
Det resonemanget kan man givetvis överföra till vinylskivorna, och jag började genast att lista upp ett antal ”klassiker”, som åtminstone inte jag är färdig med.
Och så kom jag till Frank Zappas album Hot Rats från 1969. Som jag definitivt inte har klarat av ännu...och förmodligen aldrig kommer att göra.
Men är det en klassiker rent allmänt sett?
Borde inte mänskligheten vara ”klar” med ett album som i princip enbart består av flummiga och invecklade instrumentala stycken?
Kan en skiva där huvudpersonen – Frank Zappa – själv inte sjunger en enda ton vara en klassiker?
Och när det väl handlar om sång, vilket det bara gör i inledningen av bluesrocksvettiga Willie The Pimp, överlåter han det åt sin polare Captain Beefheart?..sen tar Frank över och levererar ett av de mest bedövande gitarrsolon jag någonsin hört, i minst fem minuter...
13 minuter långa The Gumbo Variations måste också nämnas i sammanhanget. Den är om möjligt ännu starkare.
Men pratar vi klassiker här?
Jo, det måste man nog säga. Det här är en skiva som fortfarande, trots över 40 år på nacken, nämns med respekt.
Och folk lyssnar fortfarande på Hot Rats, hämtar inspiration och njuter av den. Och snackar om...åtminstone folk jag känner...och det trots att det är krävande att lyssna på den här skivan.
Det är inget man bara har på i bakgrunden för nöjes skull. Sen är ju dessutom omslagsbilden en klassiker i sig. Men det är inte Zappas nuna, som en påminnelse om The Ring, sticker upp ur näckrosdammen. Hon heter Christine och var en av Zappas groupies.
Nr: 2052/2222
En bokrecensent vars texter jag ibland läser definierade vid ett tillfälle en klassiker som en bok vi – det vill säga mänskligheten – inte är klar med ännu. Att den fortfarande är aktuell.
Och så kom jag till Frank Zappas album Hot Rats från 1969. Som jag definitivt inte har klarat av ännu...och förmodligen aldrig kommer att göra.
Kan en skiva där huvudpersonen – Frank Zappa – själv inte sjunger en enda ton vara en klassiker?
Och när det väl handlar om sång, vilket det bara gör i inledningen av bluesrocksvettiga Willie The Pimp, överlåter han det åt sin polare Captain Beefheart?..sen tar Frank över och levererar ett av de mest bedövande gitarrsolon jag någonsin hört, i minst fem minuter...
13 minuter långa The Gumbo Variations måste också nämnas i sammanhanget. Den är om möjligt ännu starkare.
Men pratar vi klassiker här?
Och folk lyssnar fortfarande på Hot Rats, hämtar inspiration och njuter av den. Och snackar om...åtminstone folk jag känner...och det trots att det är krävande att lyssna på den här skivan.
Det är inget man bara har på i bakgrunden för nöjes skull. Sen är ju dessutom omslagsbilden en klassiker i sig. Men det är inte Zappas nuna, som en påminnelse om The Ring, sticker upp ur näckrosdammen. Hon heter Christine och var en av Zappas groupies.
Nr: 2052/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar