Caravanserai i hippieland

SANTANA – CARAVANSERAI – 1972

För mig är det lite för lätt att hylla album med Santana nästan oavsett ur bra skivan egentligen är, bara för att det är Santana. Men när det gäller Caravanserai har jag täckning. Det är bländande progressiv rock.

Att det till att börja med skulle vara progressiv rock är inte på något sätt självklart. Det är jag som påstår det. Jag tror inte att Santanas tidiga 70-talsskivor sågs som progrock när de var nya.

Redan då var Santana intryckt i facket dans-latinorock-världsmusik-psykedelia. Vilket han givetvis hade sig själv att skylla efter sina tre första album med Abraxas som den klarast lysande stjärnan.

Caravanserai är Carlos Santanas första steg ut på då för honom okända och nya marker, ut i hippieland och med en nyupptäckt ”kosmisk medvetenhet”.

Med sig i bagaget hade han sin gitarr, sina bländande solon och för säkerhets skull också en kraftfull rytmsektion (där jag bara måste nämna trummisen Mike Shrieve). De fräcka dansanta latinorytmerna var ersatta att ett djupare och mer själfullt sound.

Caravanserai är därför ingen LP man ska lyssna på låt för låt. Här är det helheten och upplevelsen av hela LP:n som är avgörande.

När man låter Caravanserai verka med full effekt upptäcker man att musiken har en magisk kraft som det är mycket svårt att slita sig från.

Men efteråt är det svårt att peka på exakt vad man tyckte var så förtrollande.

Nr: 108/2222