WALLENSTEIN – MOTHER UNIVERSE – 1972
Mother Universe är ett i Sverige tämligen bortglömt verk av tyska krauthjältarna Wallenstein. Det är dock en fascinerande LP där Wallenstein bjuder på allt från storslagen spacerock till smärtsamt vackra ballader. Det är en skiva man inte tröttnar på i första taget.
Utan att vara direkt välkända utanför Tyskland räknas Wallenstein till de legendariska tyska rockgrupperna från början av 70-talet. Gruppens debutplatta Blitzkrieg (1971) är en sån där klassisk krautrock-LP som ända till den för några år sedan släpptes på nytt var oerhört svår att få tag på.
Samma gäller Mother Universe, som även den kommit som reissue, till glädje för såna som mig, som bryr sig mer om vad som finns på skivan än när och var den är pressad.
Wallenstein går inte att avfärda som ett krautrockband vilket som helst, eller går att dissa på grund av sångarens ibland lite väl skolmässiga engelska.
Nej, den här gruppen har en imponerande bredd i sitt musikaliska kunnande och drar sig inte för att mixa kosmiska ”psykedeliska” sekvenser, tung hård rock och mjuka och varma ballader. Märkligt nog fungerar det.
Av den anledningen vill jag ibland jämföra Wallenstein med brittiska artrockbandet Stackridge, utan att för den delen sätta några likhetstecken mellan dem.
Wallenstein har ett betydligt tyngre sound. Detta för att gruppens musik till stora delar bygger på fingerfärdige organisten och sångaren Jürgen Dollase och hans kunnande. Att hans engelska kanske är något opolerad blir bara en del av musikens charm.
Att leta fram några särskilda låtar är för mig helt omöjligt. I det här fallet, som så ofta med progressiv rockmusik, är det helheten som gör det.
Nr: 682/2222
Mother Universe är ett i Sverige tämligen bortglömt verk av tyska krauthjältarna Wallenstein. Det är dock en fascinerande LP där Wallenstein bjuder på allt från storslagen spacerock till smärtsamt vackra ballader. Det är en skiva man inte tröttnar på i första taget.
Samma gäller Mother Universe, som även den kommit som reissue, till glädje för såna som mig, som bryr sig mer om vad som finns på skivan än när och var den är pressad.
Nej, den här gruppen har en imponerande bredd i sitt musikaliska kunnande och drar sig inte för att mixa kosmiska ”psykedeliska” sekvenser, tung hård rock och mjuka och varma ballader. Märkligt nog fungerar det.
Av den anledningen vill jag ibland jämföra Wallenstein med brittiska artrockbandet Stackridge, utan att för den delen sätta några likhetstecken mellan dem.
Att leta fram några särskilda låtar är för mig helt omöjligt. I det här fallet, som så ofta med progressiv rockmusik, är det helheten som gör det.
Nr: 682/2222
Alla Wallensteins skivor från "Blitzkrieg" till "No More Love" är små pärlor. De som släpptes efter dessa är mer lättviktiga, mer pop än prog. Du fick mig att lägga på "Pinafore Days" med Stackridge men den bottnar för mycket i folk-musiken, tycker jag. Wallenstein är ett så intressant band,så egentligen, borde jag ägnat mer tid åt dessa rader. Dock skulle det bli så mycket så jag vet inte i vilken ände att börja. Skulle det vara att trummisen Harald Grosskopf spelade med ett då okänt band vid namn Scorpions redan 1967.... Nä, det låter bara som såntdär värdelöst vetande. Precis som att det är Dollases "grandma" på bilden till "Mother Universe". Jurgen Dollase var inte bara en "fingerfärdig organist" utan du har säkert lagt märke till hans svaghet för mellotronen? Förutom det tycker jag att du fick till det bra.
SvaraRaderaStort tack för ditt inlägg. Och du har rätt, jämförelsen med Stackridge var nog lite långsökt.
RaderaJodå, har lite koll på Dollase och mellotronen. Och hans farmor (eller mormor) också...Men man kan ju inte få med allt.
Håller med dig om W:s storhet fram till No More Love (som jag fick tag i för inte så länge sedan, jag trodde inte att den skulle vara så bra som den är!)
Är det en tillfällighet att skivomslaget pryds av en äldre dam? Nej tanken var att det är fel att sälja musik med hjälp av lättklädda flickor.
RaderaInnan du hinner skriva on Wallensteins första Lp "Blitzkrieg", tycker jag att det är för tidigt att överge denna lite mer lågmälta skiva. Ja mest för att det är sista Lp:n där holländaren Jerry Berkers spelar på basen. Han hade spelat country och folkmusik i Vietnam, detta tilltalade producenterna Dieter Dierks/ Rolf-Ulrich Kaiser, samtidigt som man ville tona ner Dollases barock möter rock stil.
Just låten Mother Universe, tror jag att Jerry har skrivit texten till, om inte, så måste i alla fall Dollase haft Jerry i åtanke? Dollase får ta mycket skit för sitt vokala inslag på låten, men just skörheten och höjningar och sänkningar i ton, gör låten unik och så bra.
Jerry Berkers spelade sologitarr i en Beneluxisk showgrupp på turne i Australien, när han värvades att spela för amerikanska frontsoldater i Indokina. Scenen flögs in med transporthelikopter, poff, där stod de i frontlinjen. Mycket ljud och ljus och cheerleading-tjejer skuttandes omkring. (Får den där surrealistiska senen med surfarna i "Apocalypse Now" att verka väldigt trovärdig.) Ibland blev någon på scen träffad eller ihjälskjuten av prickskyttarnas kulor. Jerrys konsumtion av substanser samt mentala hälsa förvärrades. Väl tillbaka i Europa och London stötte han på Wallensteins roadie som var där för att skaffa utrustning. Gruppen behövde basist, Jerry var ju född i gränsstaden Brunssum inte långt från Mönchengladbach så valet var lätt. Jerrys krigspsykos blev hela tiden värre, han dök inte upp på spelningar eller avvek under spelningar. Bandet ställde dock upp på honom och spelade då som trio.
Under inspelningen av sin solo Lp "Unterwegs", i Ohr studion, blev hans mardrömmar om kriget+Rolf-Ulrichs ständigt uppdukade drogbuffe för mycket . Hans liv slutade i Brunssums drogpark 1988.
Yesterday dreams really made me scared
About the things I feel between my eyes
Wonder how it worked out all the years
To live as maggot between rusty trees
One thing I tried to prove today
That I'm no man of future and of past
Body's gone so far away
Thinking gives just sadness and just pain
Början till Mother Universe.