GRAHAM CENTRAL STATION – MIRROR – 1976
Håll med om att detta är en klassiker från 70-talet reabackar. Graham Central Stations Mirror dök upp i varenda cutoutback i varenda skivaffär och gick att få med sig hem för en femma. Sen kommer nog en annan också ihåg skivan för det fräcka trumbeatintrot på första spåret Entrow, marschtrummor.
Sen är det nog inte så många som minns särskilt mycket mer. Graham Central Station var inget av de där banden vars skivor man kastade sig över på den tiden. Inte ens för att de hade sina rötter i Sly & The Family Stone.
Att Larry Graham mer eller mindre ”uppfann” slapbas-tekniken, där basisten markerar rytmen genom att slå på strängarna i stället för att spela, var det inte många som hade koll på. I alla fall inte folk utanför nördiga basistkretsar.
Men Mirror är en förvånansvärt bra funkplatta, även om den kanske är lite märklig i GCS skivutgivning.
Mirror har en rå och ärlig ton som det är svårt att stå emot.
Entrow har inte bara en fräck inledning, det är en riktigt bra funklåt också.
Det konstiga med skivan, som jag ser det, är att flera låtarna av någon anledning gärna halkar över i gospel och religiösa övertoner.
Det är funkigt och svettigt, men blir gospel. Så kan jag inte påminna mig att GCS andra plattor är. Sen är så klart Larry Grahams basspel bländande. Lyssna bara på sista spåret på a-sidan, Do Yah.
Nr: borttagen ur samlingen, säljes.
Håll med om att detta är en klassiker från 70-talet reabackar. Graham Central Stations Mirror dök upp i varenda cutoutback i varenda skivaffär och gick att få med sig hem för en femma. Sen kommer nog en annan också ihåg skivan för det fräcka trumbeatintrot på första spåret Entrow, marschtrummor.
Att Larry Graham mer eller mindre ”uppfann” slapbas-tekniken, där basisten markerar rytmen genom att slå på strängarna i stället för att spela, var det inte många som hade koll på. I alla fall inte folk utanför nördiga basistkretsar.
Mirror har en rå och ärlig ton som det är svårt att stå emot.
Entrow har inte bara en fräck inledning, det är en riktigt bra funklåt också.
Det konstiga med skivan, som jag ser det, är att flera låtarna av någon anledning gärna halkar över i gospel och religiösa övertoner.
Det är funkigt och svettigt, men blir gospel. Så kan jag inte påminna mig att GCS andra plattor är. Sen är så klart Larry Grahams basspel bländande. Lyssna bara på sista spåret på a-sidan, Do Yah.
Nr: borttagen ur samlingen, säljes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar