RATS – RATS FIRST – 1974
Om jag inte visste bättre skulle jag kunna placera Turtle Dove på T. Rex album The Slider. Den har samma slamriga gung och nonchalanta uttryck som Metal Guru. Glamrock, glittrigt, men ändå skitigt och stökigt.
The Rats har dock inte samma dignitet som Marc Bolan i glamrockkretsar (om nu några sådana har överlevt till nutid). Det var ett relativt okänt band, eller projekt snarare, som var mer än villiga att ge sig in i glam- och glittersvängen i början av 70-talet. Men av någon märklig anledning, för den här plattan är oväntat bra, var det inte särskilt många som tog notis om dem.
Nu för tiden är det förmodligen bara välorienterade samlare, med 70-talets glamrock som specialitet, som har något att säga om The Rats. Om det nu finns något att säga alls. För min del har jag lite svårt att ta skivan på allvar.
Jag har inte lyckats räkna ut om The Rats ville driva med folk eller om det var ett seriöst försök. Låtarna på den här LP:n är nämligen lite för mycket av allt. Det är väldigt mycket T. Rex, och väldigt mycket Sweet. Och för säkerhets skull en hel del Slade också.
Har du fortfarande Sweets Fox On The Run ringande i öronen, och samtidigt kan tänka dig Slades Get Down And Get With It ihop med Bolans fläskiga riff i Electric Warrior, då har du också soundet på den här plattan.
Det borde naturligtvis inte bli särskilt bra när man kokar ihop så mycket på en gång. Men The Rats gör det faktiskt riktigt, riktigt bra. Så jag kan inte låta bli att verkligen gilla den här LP:n, som blev både The Rats första och deras sista.
Nr: 988/2222
Om jag inte visste bättre skulle jag kunna placera Turtle Dove på T. Rex album The Slider. Den har samma slamriga gung och nonchalanta uttryck som Metal Guru. Glamrock, glittrigt, men ändå skitigt och stökigt.
The Rats har dock inte samma dignitet som Marc Bolan i glamrockkretsar (om nu några sådana har överlevt till nutid). Det var ett relativt okänt band, eller projekt snarare, som var mer än villiga att ge sig in i glam- och glittersvängen i början av 70-talet. Men av någon märklig anledning, för den här plattan är oväntat bra, var det inte särskilt många som tog notis om dem.
Nu för tiden är det förmodligen bara välorienterade samlare, med 70-talets glamrock som specialitet, som har något att säga om The Rats. Om det nu finns något att säga alls. För min del har jag lite svårt att ta skivan på allvar.
Jag har inte lyckats räkna ut om The Rats ville driva med folk eller om det var ett seriöst försök. Låtarna på den här LP:n är nämligen lite för mycket av allt. Det är väldigt mycket T. Rex, och väldigt mycket Sweet. Och för säkerhets skull en hel del Slade också.
Har du fortfarande Sweets Fox On The Run ringande i öronen, och samtidigt kan tänka dig Slades Get Down And Get With It ihop med Bolans fläskiga riff i Electric Warrior, då har du också soundet på den här plattan.
Det borde naturligtvis inte bli särskilt bra när man kokar ihop så mycket på en gång. Men The Rats gör det faktiskt riktigt, riktigt bra. Så jag kan inte låta bli att verkligen gilla den här LP:n, som blev både The Rats första och deras sista.
Nr: 988/2222
Det brittiska återutgivnings-bolaget RPM Records har på senare år gett ut några kul samlingar med obskyr glamrock från första halvan av 70-talet. En del av innehållet är förvånansvärt bra pop, som funkar alldeles utmärkt 40 år senare. Annat är mest roligt som tidsdokument för nostalgiker. En av dessa samlingsplattor (minns på rak arm inte vilken av dem) innehåller "Turtle dove" med The Rats, och det är enligt min åsikt en lysande poplåt som mycket väl tål åtskilliga lyssningar. Möjligen kan man - som en del musikskribenter - hävda att band som The Rats lade grunden för det som i slutet av 1970-talet kom att kallas "powerpop".
SvaraRadera