JETHRO TULL – STAND UP – 1969
Jag förstod inte att Martin Barre i Jethro Tull var en sån lysande gitarrist förrän jag lyssnade riktigt noga på Stand Up. Han tar ju knäcken på det mesta från samma tid. Att Stand Up är en fantastisk skiva är givet.
LP:n är Jethro Tulls andra, men skiljer sig en del från debuten This Was. Efter åren som bluesrockband letade Ian Anderson efter en egen stil. Han insåg väl att det inte funkade att låta som Chicken Shack och Fleetwood Mac hur länge som helst. När Stand Up spelades in var Martin Barre ny i bandet.
Jag vet inte hur stor del han har i Jethro Tulls då nya sound, men det här är en briljant rockplatta. Skivan är full av tuffa och smarta rockmelodier, där Ian Anderson givetvis dominerar på flöjt, men också visar upp alla sina färdigheter i tung gitarrock (Barre) och brittisk folkmusik.
Det mest spännande är att det verkar vara så enkelt och självklart gjort. Det gillar jag. Tulls cover på Bachs Bourré är skivans stora nummer. En balansgång mellan rock och klassisk musik som bara är vacker. Något av det allra bästa som gjorts i den genren.
Plattan är över 40 år, men jag spelar gärna Nothing Is Easy, som 1969 måste varit något av det tyngsta som fanns. Det är riktig hårdrock, och då menar jag inte metal, utan det som på den tiden verkligen var hård rock. Fat Man är en kul liten låt och Back to the Family får också stående ovationer från mig.
Lite kul i sammanhanget. När Mick Abrahams skulle ersättas som gitarrist, efter This Was, gick erbjudandet först till Toni Iommi i Black Sabbath (som då hette Earth). Iommi tackade ja och spelade en tid tillsammans med Ian Anderson.
En av få inspelningar med honom i bandet är från Rolling Stones Rock and Roll Circus (finns på LP). Men Iommi hoppade av innan Stand Up skulle spelas in. Platsen gick i stället till Martin Barre.
Frågan är om inte det var det bästa som kunde hänt. Barre var då en bättre gitarrist än den fingertoppslöse från Birmingham. Sen är jag rätt säker på att Black Sabbath aldrig skulle blivit något utan Iommi.
Nr: 1144/2222
Jag förstod inte att Martin Barre i Jethro Tull var en sån lysande gitarrist förrän jag lyssnade riktigt noga på Stand Up. Han tar ju knäcken på det mesta från samma tid. Att Stand Up är en fantastisk skiva är givet.
Det mest spännande är att det verkar vara så enkelt och självklart gjort. Det gillar jag. Tulls cover på Bachs Bourré är skivans stora nummer. En balansgång mellan rock och klassisk musik som bara är vacker. Något av det allra bästa som gjorts i den genren.
En av få inspelningar med honom i bandet är från Rolling Stones Rock and Roll Circus (finns på LP). Men Iommi hoppade av innan Stand Up skulle spelas in. Platsen gick i stället till Martin Barre.
Frågan är om inte det var det bästa som kunde hänt. Barre var då en bättre gitarrist än den fingertoppslöse från Birmingham. Sen är jag rätt säker på att Black Sabbath aldrig skulle blivit något utan Iommi.
Nr: 1144/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar