13TH FLOOR ELEVATORS – THE PSYCHEDELIC SOUND OF – 1966
Jag får väl erkänna att den där gitarren, som far som en galen bålgeting mellan högtalarna med nästan exakt samma tempo hela tiden, kan vara ganska påfrestande. Och Roky Ericksons röst kan bli rätt jobbig i längden, särskilt när han försöker trycka upp tonläget lite för högt.
Ändå är 13 th Floor Elevators debutalbum från 1966 en sån där skiva som bara måste finnas i samlingen. Det var en revolutionerande skiva, på riktigt!
Den är otvivelaktigt den psykedeliska rockens urkund och bibel.
The Psychedelic Sound of 13 th Floor Elevator var den första, vad jag vet, psykedeliska rockskivan. Soundet och idéerna från den togs senare upp av mängder av band. Doors måste hittat sin inspiration här, liksom nästan alla de band som spelade psykedelisk musik på 60-talet.
Kom dessutom ihåg att plattan kom redan 1966, och då hade inget liknande någonsin gjorts. Vilken chock den här skivan måste ha varit!
En sak är säker. 13 th Floor Elevator var inget popband som rökt lite marijuana och sen ville vara psykedeliska och inne, som Hollies, Stones och Beatles. 13 th Floor Elevator tog drogerna på största allvar.
”Recently, it has become possible for man to chemically alter his mental state and thus alter his point of view. He can restructure his thinking and change his language...”
...skriver bandet på baksidan av albumet. Och jag tror inte att det där bara var snack. Roky Erickson och hans bandpolare försökte nog verkligen utforska vad som kunde hända om man tog droger som LSD och liknande. Och vad som sedan skulle hända med musiken.
Och jag är lika övertygad om att låtarna på den här skivan spelades under ganska kraftig drogpåverkan. Åtminstone låter det så.
Men. För det finns ett väldigt stort men här.
Skivan är inte särskilt bra. Den här plattan kan vara skitjobbig att lyssna på. Särskilt om man spelar den på CD. De digitala inspelningar jag hört har nämligen inte alls kunnat ge rättvisa åt det verkliga ljudet som finns på vinyl-LP:n. På de CD-skivor jag hört låter det grötigt och kladdigt.
Om man lyssnar på vinylen kan man konstatera:
Det finns egentligen bara en enda bra låt här. You´re Gonna Miss Me. Men den är å andra sidan ohyggligt bra. En skittuff rocklåt, där den där irriterande gitarren faktiskt kommer till sin rätt.
Problemet är som sagt att det gitarrljudet fortsätter på varenda låt på hela skivan, hela vägen. När resten av melodierna dessutom bara är hyfsat bra, blir det inte så där jättekul.
Men det gör kanske inte så mycket. The Psychedelic Sound of...måste bara finnas i en riktig skivsamling.
Nr: 1353/2222
Jag får väl erkänna att den där gitarren, som far som en galen bålgeting mellan högtalarna med nästan exakt samma tempo hela tiden, kan vara ganska påfrestande. Och Roky Ericksons röst kan bli rätt jobbig i längden, särskilt när han försöker trycka upp tonläget lite för högt.
The Psychedelic Sound of 13 th Floor Elevator var den första, vad jag vet, psykedeliska rockskivan. Soundet och idéerna från den togs senare upp av mängder av band. Doors måste hittat sin inspiration här, liksom nästan alla de band som spelade psykedelisk musik på 60-talet.
Kom dessutom ihåg att plattan kom redan 1966, och då hade inget liknande någonsin gjorts. Vilken chock den här skivan måste ha varit!
”Recently, it has become possible for man to chemically alter his mental state and thus alter his point of view. He can restructure his thinking and change his language...”
...skriver bandet på baksidan av albumet. Och jag tror inte att det där bara var snack. Roky Erickson och hans bandpolare försökte nog verkligen utforska vad som kunde hända om man tog droger som LSD och liknande. Och vad som sedan skulle hända med musiken.
Och jag är lika övertygad om att låtarna på den här skivan spelades under ganska kraftig drogpåverkan. Åtminstone låter det så.
Men. För det finns ett väldigt stort men här.
Skivan är inte särskilt bra. Den här plattan kan vara skitjobbig att lyssna på. Särskilt om man spelar den på CD. De digitala inspelningar jag hört har nämligen inte alls kunnat ge rättvisa åt det verkliga ljudet som finns på vinyl-LP:n. På de CD-skivor jag hört låter det grötigt och kladdigt.
Det finns egentligen bara en enda bra låt här. You´re Gonna Miss Me. Men den är å andra sidan ohyggligt bra. En skittuff rocklåt, där den där irriterande gitarren faktiskt kommer till sin rätt.
Problemet är som sagt att det gitarrljudet fortsätter på varenda låt på hela skivan, hela vägen. När resten av melodierna dessutom bara är hyfsat bra, blir det inte så där jättekul.
Men det gör kanske inte så mycket. The Psychedelic Sound of...måste bara finnas i en riktig skivsamling.
Nr: 1353/2222
"Om man lyssnar på vinylen kan man konstatera:
SvaraRaderaDet finns egentligen bara en enda bra låt här. You´re Gonna Miss Me."
Jag delar din uppfattning, och av det skälet har jag aldrig brytt mig om att skaffa denna platta, varken på vinyl eller i något annat format. Om detta diskvalificerar min skivsamling, så får jag leva med det...
Jag tror säkert att Roky och hans kompanjoner var seriöst intresserade av hur hallucinogena droger kunde påverka människor och deras musikutövande. Problemet var nog att de i grunden inte var några särskilt rutinerade eller drivna musiker. När de då stoppade i sig mängder av droger i förhoppningen att på så sätt kunna skapa något slags "nydanande, kosmisk" rockmusik blev resultatet inte så värst kul.
På tal om "You're gonna miss me": Innan 13th Floor Elevators blev 13th Floor Elevators existerade en tidigare upplaga av bandet, under namnet The Spades. Jag vet inte om bandmedlemmarna var exakt de samma, men åtminstone ska Roky Erickson ha varit med. The Spades spelade in originalversionen av "You're gonna miss me". Den finns återutgiven, bland annat på någon av volymerna i "Pebbles"-serien, och låter ännu mera rå och primitiv än versionen med 13th Floor Elevators.
Kul att du skriver om den här skivan. Kan tipsa om deras andra lp Easter Everywhere den är väldigt bra och mer psykedelisk och melodisk än den här skulle jag vilja säga.
SvaraRaderaTjenare Olle.
SvaraRaderaMåste nog flika in att låtar som splash och monkey island är helt ok spår också.. Dock är Easter Everywhere mil bättre platta än första.. Ett mästerverk rakt igenom!
International artists slarvade bort rullarna på båda plattorna inför de digitala släppen, vilket gör att senare återpressar är bandade från vinylplattor och sedan effektlagda med ett "reverb" och ekoeffekt som mer kan liknas med att man kört ljudet genom ett plastavloppsrör..