Oz Rock III – Del 6
Det finns dem som älskar den här skivan, andra hatar den...men de flesta har nog aldrig brytt sig om att lyssna på den...
JOHNNY DIESEL & THE INJECTORS - 1989
Johnny Diesel & The Injectors var ett av alla australiska band som dök upp i slutet av 80-talet. Den där lilla Down Under-boomen får man väl skylla främst på Midnight Oil. Hur som helst dök det upp massor av nya och okända band och nya stjärnor. En del var skitbra...andra inte alls...
Johnny Diesel och hans band hamnade nånstans i mitten. Mitt emellan Paul Kellys naturnära helyllerock och Men At Works lite plastiga sound. Med en skillnad. För Johnny var det blues som gällde. Tung och skramlig bluesrock.
Säkert hade han spelat gamla AC/DC-plattor hemma i källaren, för den läxan kan han. Det kanske är just det som gör att den här plattan från 1989, bandets första, inte gått till historien som en av de stora.
Visst är det rätt bra, Johnny röjer på rätt ordentligt på sina ställen. Men inte var det nåt nytt, inte. Bara ganska...lagom...
Nåja, den håller fortfarande att lyssna på emellanåt. Bara man inte tar det för seriöst. För det är det inte. Det är bara vanlig rock, på gränsen till hård rock.
Om du till äventyrs råkar komma över LP:n. Lyssna då lite extra på Lookin´ For Love och Parisienne Hotel. Det är skivans bästa spår.
Johnny är förresten släkt med Jimmy Barnes, en annan av alla dessa 80-talsaustraliensare. Det finns vissa likheter i musiken. Bandet håller på fortfarande och ger ut album med jämna mellarum. Men de har väl aldrig lyckats slå särskilt stort utanför sitt hemland.
Nr: 654/2222
Det finns dem som älskar den här skivan, andra hatar den...men de flesta har nog aldrig brytt sig om att lyssna på den...
JOHNNY DIESEL & THE INJECTORS - 1989
Johnny Diesel & The Injectors var ett av alla australiska band som dök upp i slutet av 80-talet. Den där lilla Down Under-boomen får man väl skylla främst på Midnight Oil. Hur som helst dök det upp massor av nya och okända band och nya stjärnor. En del var skitbra...andra inte alls...
Säkert hade han spelat gamla AC/DC-plattor hemma i källaren, för den läxan kan han. Det kanske är just det som gör att den här plattan från 1989, bandets första, inte gått till historien som en av de stora.
Visst är det rätt bra, Johnny röjer på rätt ordentligt på sina ställen. Men inte var det nåt nytt, inte. Bara ganska...lagom...
Om du till äventyrs råkar komma över LP:n. Lyssna då lite extra på Lookin´ For Love och Parisienne Hotel. Det är skivans bästa spår.
Johnny är förresten släkt med Jimmy Barnes, en annan av alla dessa 80-talsaustraliensare. Det finns vissa likheter i musiken. Bandet håller på fortfarande och ger ut album med jämna mellarum. Men de har väl aldrig lyckats slå särskilt stort utanför sitt hemland.
Nr: 654/2222
En kompis till mig hade den här plattan när det begav sig, och jag minns att jag gillade versionen av den gamla blues-standardlåten "Since I fell for you". Nu är det dock minst 20 år sedan jag hörde den versionen, så jag vet inte vad jag skulle tycka om den idag...
SvaraRadera