Stora gester och överdådiga låtar

Oz Rock II – Del 6

Den här skivan står sig inte så väl i konkurrensen nu för tiden, men i slutet av 80-talet gick Hunters & Collectors hem hos många.

HUNTERS & COLLECTORS – FATE - 1988

Hunters & Collectors tar gärna till de stora gesterna, storslagna arrangemang, gärna mycket blås och överdådiga låtar. Australiens svar på U 2 skulle man kanske kunna säga. Bono och The Edge hör inte till mina favoriter. Därmed inte sagt att jag inte gillar Hunters & Collectors.

Hunters & Collectors går nämligen sällan över gränsen för vad som skulle kunna bli bombastiskt och pompöst. På något sätt har deras låtar ändå en jordnära känsla, det har inte U 2, som jag förmodar fullt medvetet utnyttjar sin roll som predikanter och förkunnare.

Skivan Fate från 1988 anses av många vara Hunters & Collectors bättre, trots att här saknas riktigt starka låtar. Visserligen är detta sen 80-talspop som också har vissa likheter med band som Hothouse Flowers och andra likasinnade, lite folkrockigt men tämligen mainstream med andra ord.

Men Fate är ändå värd att lyssna på nån gång emellanåt. Inledningen med Back On The Breadline, som nog blev en mindre hit ändå, är LP:ns starkaste spår.

Att det sen rullar på i ungefär samma tempo på båda LP-sidorna kan man stå ut med. Fate är inte uppseendeväckande spännande och intressant, men en helt okej platta för att vara sent 80-tal.

Efter moget övervägande har jag dock bestämt mig för att skivan måste lämna samlingen. Det får den göra av konkurrensskäl. Jag har inte plats för hur många LP-skivor som helst och sen 80-talsrock håller inte i jämförelse med annat.

Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)