Elliott Murphy skriver jag alldeles för sällan om här på bloggen. Men nu är det dags...det har gått två år sen senast...
ELLIOTT MURPHY – AQUASHOW – 1973
Den här LP:n har varit utgången ur skivsortimentet...och sen kommit tillbaka...och sen tagits bort igen...för att komma tillbaka en gång till. Det är en LP som förmodligen lämnar väldigt blandade känslor efter sig. En del älskar den...andra förstår den inte alls...en del älskar den...
Aquashow är Elliott Murphys första album. Han var bara 24 år när han gav ut den, men hade mycket att säga redan då. På den tiden fanns det dem som jämförde honom med Bob Dylan.
Jag tror till och med nån större musiktidning hävdade att han VAR den nye Dylan och att den här plattan var svaret på Blonde On Blonde.
Så blev det inte som alla vet, Elliott Murhpy är en av dem som lever i den stora skaran av missförstådda och icke-förstådda artister. Han håller sen många år till i Paris, ger ut album med jämna mellanrum och kommer rätt ofta till Sverige för lite mindre spelningar. Han har sina trogna fans.
Vad som är lite anmärkningsvärt är att Elliott Murphy trots så många år i branschen tydligen aldrig haft nån topplåt på nån hitlista...
Men å andra sidan inbjuder knappast hans musik till det heller.
Vad det gäller Aquashow är det fortfarande en väldigt vital* LP trots att den är 40 år gammal.
Texterna känns fortfarande synnerligen engagerade och aktuella.
Vad jag gillar bäst är hans bitande ironi. Inte minst i låtar som How´s The Family och Marilyn (...Monroe died for our sins), där jag kan tänka mig att en och annan (amerikan) satte nåt i halsen när de fick höra dem första gången. Lysande, bitande, vasst och elakt.
Hittar du den här LP:n tycker jag du ska slå till. Den brukar dyka upp lite här och var till rätt hyfsat pris. Men förvänta dig inte bara lättsam underhållning.
Nr: 339/2222
* Vital kanske verkar vara ett konstigt ord att använda här, men man får tänka på att rockår är som hundår, det går ungefär sju sådana på ett vanligt år...Den här LP:n är alltså jättegammal.
ELLIOTT MURPHY – AQUASHOW – 1973
Den här LP:n har varit utgången ur skivsortimentet...och sen kommit tillbaka...och sen tagits bort igen...för att komma tillbaka en gång till. Det är en LP som förmodligen lämnar väldigt blandade känslor efter sig. En del älskar den...andra förstår den inte alls...en del älskar den...
Jag tror till och med nån större musiktidning hävdade att han VAR den nye Dylan och att den här plattan var svaret på Blonde On Blonde.
Så blev det inte som alla vet, Elliott Murhpy är en av dem som lever i den stora skaran av missförstådda och icke-förstådda artister. Han håller sen många år till i Paris, ger ut album med jämna mellanrum och kommer rätt ofta till Sverige för lite mindre spelningar. Han har sina trogna fans.
Men å andra sidan inbjuder knappast hans musik till det heller.
Vad det gäller Aquashow är det fortfarande en väldigt vital* LP trots att den är 40 år gammal.
Texterna känns fortfarande synnerligen engagerade och aktuella.
Vad jag gillar bäst är hans bitande ironi. Inte minst i låtar som How´s The Family och Marilyn (...Monroe died for our sins), där jag kan tänka mig att en och annan (amerikan) satte nåt i halsen när de fick höra dem första gången. Lysande, bitande, vasst och elakt.
Hittar du den här LP:n tycker jag du ska slå till. Den brukar dyka upp lite här och var till rätt hyfsat pris. Men förvänta dig inte bara lättsam underhållning.
Nr: 339/2222
* Vital kanske verkar vara ett konstigt ord att använda här, men man får tänka på att rockår är som hundår, det går ungefär sju sådana på ett vanligt år...Den här LP:n är alltså jättegammal.
Jag har inget direkt förhållande till Elliott Murphy, bortsett från att jag av en händelse råkade höra honom live i Paris. Det var i mitten av 80-talet, jag var i tonåren och var ute och tågluffade. I Paris ville vi förstås passa på att gå på någon spännande konsert eller rockklubb, och då hamnade vi på ett ställe där Murphy spelade. Jag minns konserten som okej, men har en bild av det stilmässigt var mera Springsteen eller Tom Petty än Dylan över det som framfördes. Det var alltså som jag minns det mera amerikansk, bredbent helylle-rock än singer/songwriter-tradition. Men det var ju mer än 25 år sedan... så min minnesbild behöver ju inte stämma.
SvaraRaderaDu minns nog rätt. Jag såg honom live några år tidigare, -81 i Stockholm...och då var det på väg åt det hållet. De plattor han gjorde då står sig inte särskilt bra nu för tiden.
SvaraRaderaMen det var en övergående period...