Trevligt av Moody Blues

MOODY BLUES – LONG DISTANT VOYAGER – 1981

Long Distant Voyager är ju en trevlig liten popskiva. Lite slätstruken kanske, men helt okej... Men vänta nu, säger nån, är det inte MOODY BLUES du snackar om? Ett av de mest beryktade progressiva rockbanden någonsin, ELLER...?

Nja, vänta själv, säger jag... Long Distant Voyager är en 80-talare. Och då var Moody Blues knappast något progband längre. När man kommer in på 80-talet är det bara att glömma allt snack om Moody Blues ”sju stora”*.

I stället måste man vara väldigt försiktig i sina Moody Blues-inköp. Det bästa är att vänta till de dyker upp för en tia i secondhandaffärerna. En del grejer är bra, andra mer tveksamma. Long Distant Voyager hör till den senare kategorin.

Den här skivan säger egentligen bara en enda sak. Detta är mainstream keyboardbaserad pop. Tänk ELO, stråkarna och körerna finns där. LDV har en hel del likheter med ELO-album som Discovery och Time.

Tänk ABBA också. Av någon anledning tycker jag mig höra Dancing Queen i bakgrunden... Av de anledningarna skulle man utan större besvär kunna såga den här skivan rakt av. Särskilt som det bara finns en enda riktigt bra låt, The Voice. Men det vill jag inte göra...

För det är väl inget större fel med att gamla progband börjar lira pop? Genesis gjorde ju exakt samma sak och hasplade på 80-talet ur sig ett antal nu ospelbara saker. Tyska Triumvirat och holländarna i Earth & Fire är ännu bättre exempel.

Dessutom var det fler än Moody Blues som försökte låta som ABBA. Sen det går inte att komma från att Justin Hayward och hans kollegor var riktiga finsnickare på att få till snygga popmelodier, prog eller pop spelar ingen roll.

Sen verkar ju grabbarna i bandet vara så trevliga också.

Nr: 389/2222

* Moody Blues sju första album, som alla anses vara klassiker.