Lucia idag, det firas traditionsenligt med svensk progg och reggae!
RONNY ÅSTRÖM – DEN ENSAMMA MÄNNISKAN – 1976
Ronny Åströms LP-skiva Den ensamma människan är ett sånt där bortglömt men fullständigt fantastiskt album som jag inte förstår varför folk har tappat bort. Det är svensk progg när den är som allra bäst, roligast och hänsynslösast.
Det är svart humor och samhällskritik i en ohejdad blandning. Och budskapet är lika aktuellt idag som för 40 år sedan.
Men jag börjar med musiken, som är lysande. Den ensamma människan är producerad av Peps Persson och dessutom är han och hela hans dåvarande band med och spelar.
I mitten av 70-talet var förmodligen Peps väldigt djupt inne i sin reggaeperiod. Så ja! Det här är nästan helt och hållet en reggaeskiva. Det gungar och svänger! Men det är inte reggaemusiken som är det viktiga, även om Peps gjort ett alldeles strålande jobb här, det är texterna.
Man skulle då kunna tänka sig att en gammal svensk progg-LP från mitten av 70-talet borde kännas både dammig och ”daterad”. Att den samhällskritik och det Ronny Åström berättar inte har någon förankring i dagens samhälle.
Möjligtvis kan det vara så i något enstaka spår, till exempel där han tar upp ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975, men inte annars.
Ronny Åströms texter är hejdlöst roliga och slagfärdiga, men de har fortfarande en aktualitet, trots sin ålder (...med andra ord inte något särskilt gott betyg till dagens svenska makthavare...men det finns andra bloggare som tar upp de sakerna, jag håller mig till LP-skivor).
Men nog är det lite förvånande att Skeve-Per, en låt om livet på långvården, är mer aktuell nu än någonsin. De ”privata alternativen” är tydligen inte alltid så bra, vilket man kan läsa om nästan dagligen i media.
Att den elaka låten Lunchen på stadshotellet, om hur pamparna vräker sig medan folket får nöja sig med smulor, lika väl kunde utspela sig nu som för 40 år sedan.
Att förmyndarsamhället i Storebror ser dej är mer nu än då.
Kort sagt en tidlös skiva. Delvis tack vare Peps Perssons musik, men främst på grund av Ronny Åström själv. Jag ställer mig upp och applåderar!
Nr: 512/2222
RONNY ÅSTRÖM – DEN ENSAMMA MÄNNISKAN – 1976
Ronny Åströms LP-skiva Den ensamma människan är ett sånt där bortglömt men fullständigt fantastiskt album som jag inte förstår varför folk har tappat bort. Det är svensk progg när den är som allra bäst, roligast och hänsynslösast.
Det är svart humor och samhällskritik i en ohejdad blandning. Och budskapet är lika aktuellt idag som för 40 år sedan.
I mitten av 70-talet var förmodligen Peps väldigt djupt inne i sin reggaeperiod. Så ja! Det här är nästan helt och hållet en reggaeskiva. Det gungar och svänger! Men det är inte reggaemusiken som är det viktiga, även om Peps gjort ett alldeles strålande jobb här, det är texterna.
Möjligtvis kan det vara så i något enstaka spår, till exempel där han tar upp ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975, men inte annars.
Ronny Åströms texter är hejdlöst roliga och slagfärdiga, men de har fortfarande en aktualitet, trots sin ålder (...med andra ord inte något särskilt gott betyg till dagens svenska makthavare...men det finns andra bloggare som tar upp de sakerna, jag håller mig till LP-skivor).
Att den elaka låten Lunchen på stadshotellet, om hur pamparna vräker sig medan folket får nöja sig med smulor, lika väl kunde utspela sig nu som för 40 år sedan.
Att förmyndarsamhället i Storebror ser dej är mer nu än då.
Kort sagt en tidlös skiva. Delvis tack vare Peps Perssons musik, men främst på grund av Ronny Åström själv. Jag ställer mig upp och applåderar!
Nr: 512/2222
Vad kul! Detta är en skiva jag i allra högsta grad har ett personligt förhållande till!
SvaraRaderaJag har sedan barndomen varit bekant med en familj som är nära släkt med Ronny Åström. Följaktligen hörde jag denna skiva redan när den kom ut, och blev redan då förtjust i den. Till en början byggde nog fascinationen mest på att det var spännande att en "vanlig människa" som man nästan kände spelade musik och hade gett ut en skiva. Men efter hand började jag uppskatta både musiken och texterna.
Genom åren har det bland en del av mina kompisar uppstått ett slags kult kring Ronnys båda skivor. (Han gav något år senare ut en andra platta som hette "Hampadängor", där låtmaterialet i stor utsträckning utgjordes av reggae-inspirerade tolkningar av gamla skånska folkvisor, lite i stil med Peps skiva "Fyra tunnland bedor om dan".) Ronnys låtar har bland en del av mina vänner sjungits och spelats på åtskilliga fester, och vid ett tillfälle planerade några av oss t.o.m. att sätta samman ett band som bara skulle spela Ronny Åström-låtar.
Avslutningsvis kan jag berätta att jag faktiskt fick tillfälle att träffa och jamma lite med Ronny innan han gick bort för några år sedan. Vi spelade och sjöng några av hans låtar, och jag fick höra en del historier från inspelningarna av hans båda skivor. Det känns kul att ha det minnet, i synnerhet eftersom Ronny alltså sorgligt nog gick bort alldeles för tidigt.
Jag tackar så väldigt mycket för din berättelse.
SvaraRadera