JERICHO – JERICHO – 1972
Jericho var något stort på spåren när de hittade gitarriffen till sin låt Ethiopia. Jag påstår att de är några av de fetaste riffen i hårdrockens historia. Tunga grejer så man tappar andan. Jerichos legendariska och mycket svårhittade LP från 1970 är absolut värd att leta efter.
Att det sen kan kosta ett par tre tusenlappar att få loss den är en annan sak. Jag är inte helt säker på att någon LP, hur sällsynt den än är, är värd att lägga så mycket pengar på.
Jag köpte dock min LP ganska nyligen till ett synnerligen behagligt pris. Men då är det å andra sidan en reissue från senare år. Sånt har ingen betydelse för min del, det var riffen i Ethiopia jag var ute efter.
Jericho är något så udda som ett israeliskt rockband. De började i slutet av 60-talet som ett ganska typiskt freakbeatband och kallade sig då The Churchills och gav ut en platta.
Med hjälp av engelsmannen Robb Huxley hamnade de sen i London och fick spela in ett par album. På första skivan kallade de sig Jericho Jones, på den tredje, som också blev deras sista, hette de bara Jericho.
Alla tre plattorna är värda att leta efter, men brukar som sagt kosta en hel del. Jericho blev nämligen inte särskilt uppmärksammade på sin tid, vilket innebar att nästan ingen köpte deras skivor då, vilket i sin tur betyder att det numera finns ganska få att få tag på.
De två LP-sidorna på den här LP:n skiljer sig ganska rejält åt. Att Jericho på förstasidan hittade sin inspiration hos storheter som Led Zeppelin, Black Sabbath och andra brittiska hårdrockhjältar är tveklöst.
Här lirar de tung riffbaserad hård rock. De gör det dessutom väldigt bra. Ethiopia är en av alla fräckaste låtar från den här tiden jag hört. Sista spåret på sidan, Featherbed, är också lysande.
B-sidan är betydligt coolare. Här vänder Jericho en annan sida till och tassar definitivt in på samma marker som Jethro Tull, Emerson Lake & Palmer och andra progressiva 70-talsband. Det finns bara två låtar på sidan, två långa nästan episka saker. Båda mycket underhållande, men inte riktigt lika roliga att lyssna på som a-sidan.
Nr: 953/2222
Jericho var något stort på spåren när de hittade gitarriffen till sin låt Ethiopia. Jag påstår att de är några av de fetaste riffen i hårdrockens historia. Tunga grejer så man tappar andan. Jerichos legendariska och mycket svårhittade LP från 1970 är absolut värd att leta efter.
Jag köpte dock min LP ganska nyligen till ett synnerligen behagligt pris. Men då är det å andra sidan en reissue från senare år. Sånt har ingen betydelse för min del, det var riffen i Ethiopia jag var ute efter.
Med hjälp av engelsmannen Robb Huxley hamnade de sen i London och fick spela in ett par album. På första skivan kallade de sig Jericho Jones, på den tredje, som också blev deras sista, hette de bara Jericho.
Alla tre plattorna är värda att leta efter, men brukar som sagt kosta en hel del. Jericho blev nämligen inte särskilt uppmärksammade på sin tid, vilket innebar att nästan ingen köpte deras skivor då, vilket i sin tur betyder att det numera finns ganska få att få tag på.
Här lirar de tung riffbaserad hård rock. De gör det dessutom väldigt bra. Ethiopia är en av alla fräckaste låtar från den här tiden jag hört. Sista spåret på sidan, Featherbed, är också lysande.
B-sidan är betydligt coolare. Här vänder Jericho en annan sida till och tassar definitivt in på samma marker som Jethro Tull, Emerson Lake & Palmer och andra progressiva 70-talsband. Det finns bara två låtar på sidan, två långa nästan episka saker. Båda mycket underhållande, men inte riktigt lika roliga att lyssna på som a-sidan.
Nr: 953/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar