197 nya skivor har tagit plats i min samling under 2014. Lika många och några till har rensats ut. Samlingen blir inte större, men den blir bättre – tycker åtminstone jag. Det finns säkert dem som tycker precis tvärtom...
2013 var ett lyckat år. När jag då gjorde samma sammanställning för exakt ett år sedan tänkte jag för mig själv att ”det här kan bli svårt att göra om nästa år”.
Men när jag nu kollar igenom de skivor jag köpt 2014 inser jag att det gick. Och det betydligt bättre än jag trodde...
Däremot är jag osäker på om det går göra om det till 2015. Så många ”nya” bra skivor som jag hittat under det här året vete tusan om jag kan få ihop igen...
Efter mycket vånda och tankemöda har jag kommit fram till det är de här tio skivköpen jag är mest nöjd med. LP-skivorna presenteras utan någon som helst inbördes ordning, jag gör inga sådana listor.
De här skivorna får bli mitt kulturminne från 2014:
.jpg)
Ohyggligt svår att hitta på vinyl (och svår på CD också), men i år fick jag tag i den. Harrisons sista album, som gjordes färdigt efter hans död av sonen Dani och gamle polaren Jeff Lynne. Ett riktigt starkt album, utan några som helst ambitioner eller krav. Jag kanske tar i nu, men jag påstår att Brainwashed är en nästan lika stark skiva som All Things Must Pass.
Vad ska man säga. Sticky Fingers är fräck inte bara för det utmanande omslaget. Det är en förbannat bra rockplatta också, ett av Stones allra starkaste. Har haft den i samlingen tidigare, men i år fick jag tag i ett välvårdat ex med den riktiga dragkedjan.
Fransk psykedelia från det tidiga 70-talet. En LP som överraskar med både fransk folkmusik och spacerock hämtat direkt från Pink Floyds magiska värld The Pipers At The Gates Of Dawn. Men givetvis gör denna franska grupp sin alldeles egen tolkning vilket gör Paix till mycket spännande lyssning.
Jaggers soloalbum har alla ett välförtjänt dåligt rykte. Wandering Spirit är dock undantaget. Här tar Mick Jagger sikte på grunge och hård 90-talsrock och lyckas koka ihop en mycket välsmakande och rivig soppa. Ett kanonalbum helt enkelt!
Tveklöst årets skummaste skivköp. 45 minuter med samma entoniga malande synthriff visade sig inte alls vara tråkigt, utan precis tvärtom. Synnerligen experimentell psykedelia från denna relativt bortglömda schweiziska krautrockgrupp.
Det här är rötterna till Wishbone Ashs drivna och mycket speciella gitarrock, som fick uppföljare i storheter som Iron Maiden och Judas Priest.
Wishbone Ash var dock i grunden ett bluesrockband, vilket man kommer till klarhet med här. Deras debutplatta är oumbärlig i min skivsamling.
Riktigt skum spacerock från Holland. Group 1850 hämtade inspiration från både Pink Floyd och den tyska krautrocken och fick ihop något alldeles eget och mycket speciellt. Rekommenderas inte till den som vill ha allt för mycket melodi och sammanhang.
Hollands svar på Jethro Tull och samtidigt startskottet för Hollands mest berömda progrockband Focus. Både progrock och psykedelia på en gång, som med Brainbox och Jan Akkerman blir något alldeles eget. En kanonplatta helt enkelt.
Var underskattad när den kom i slutet av 60-talet. ”Upptäcktes” på 90-talet och hyllas nu som en av de bästa psykedeliska popskivor som gjorts. Jag håller med. Odessey & Oracle är en poppärla. Jag ställer den på samma hylla som Sgt Pepper och Magical Mystery Tour.
Zappas första är legendarisk. Redan 1966 gav han sig ut på marker där ingen annan varit tidigare...och knappt någon vågat följa efter senare heller. Avantgardistisk jazzrock, doo-wop och psykedelia.
Nästan på listan...
Jane – Together
Debutskivan från de här tyska krauthjältarna är ett måste. Hård krautrock med rötterna i Sabbath och Uriah Heep. Lysande!
Ten Years After – A Space In Time
Enda gången Alvin Lee satsade på bra melodier i stället för fläskiga gitarriff. Han borde gjort det oftare. A Space In Time är en annorlunda fågel i TYA-katalogen och ett av deras mest intressanta nummer.
Jericho – Jericho
Svårhittad LP i original. Denna reissue är dock helt ok för min del. Israelisk/brittisk hård rock med riktigt feta gitarriff.
Tom Petty & The Heartbreakers – Hypnotic Eye
Överraskande bra LP. Tom Petty visar än en gång att han är en av de stora. På den här plattan går han tillbaka till soundet från sina första plattor på 70-talet. Kanonroligt!
Tangerine Zoo – Tangerine Zoo
Amerikansk undergroundpsykedelia som aldrig fick något större erkännande på 60-talet. Nu för tiden uppskattas TZ mer, åtminstone av kännarna.
Le Orme – Ad Gloriam
Italiensk freakbeat från det sena 60-talet. Le Orme blev senare ett av Italiens mest framgångsrika progressiva rockband, men på debutskivan handlar det om beatpop. Kul skiva!
Jethro Tull – Nothing Is Easy
Tull var sparsamma med liveplattor under sina första år, trots att de ansågs vara ett briljant liveband. Den här inspelningen från 1971 släpptes så sent som 2012 och bekräftar ryktet.
Argent – Argent
En undangömd skatt till från Zombieskollektivet. LP:n visar att Rod Argent var hjärnan bakom Zombies. En skiva som fortsätter i samma spår som Odessey & Oracle.
Ten Years After – Cricklewood Green
Kanske höjdpunkten för Ten Years After, utstuderad men mycket läcker psykedelisk bluesrock. Cricklewood Green är tillsammans med Ssssh gruppens största ögonblick.
Amon Düül II – Wolf City
Amon Düül II förvandlar det kaotiska soundet från Phallus Dei och Yeti till en grumlig men mycket välsmakande soppa. Wolf City är den Amon Düül-LP som bör finnas i varje välsorterad samling.
Men när jag nu kollar igenom de skivor jag köpt 2014 inser jag att det gick. Och det betydligt bättre än jag trodde...
Däremot är jag osäker på om det går göra om det till 2015. Så många ”nya” bra skivor som jag hittat under det här året vete tusan om jag kan få ihop igen...
Efter mycket vånda och tankemöda har jag kommit fram till det är de här tio skivköpen jag är mest nöjd med. LP-skivorna presenteras utan någon som helst inbördes ordning, jag gör inga sådana listor.
De här skivorna får bli mitt kulturminne från 2014:
Nästan på listan...
Debutskivan från de här tyska krauthjältarna är ett måste. Hård krautrock med rötterna i Sabbath och Uriah Heep. Lysande!
Enda gången Alvin Lee satsade på bra melodier i stället för fläskiga gitarriff. Han borde gjort det oftare. A Space In Time är en annorlunda fågel i TYA-katalogen och ett av deras mest intressanta nummer.
Svårhittad LP i original. Denna reissue är dock helt ok för min del. Israelisk/brittisk hård rock med riktigt feta gitarriff.
Överraskande bra LP. Tom Petty visar än en gång att han är en av de stora. På den här plattan går han tillbaka till soundet från sina första plattor på 70-talet. Kanonroligt!
Amerikansk undergroundpsykedelia som aldrig fick något större erkännande på 60-talet. Nu för tiden uppskattas TZ mer, åtminstone av kännarna.
Italiensk freakbeat från det sena 60-talet. Le Orme blev senare ett av Italiens mest framgångsrika progressiva rockband, men på debutskivan handlar det om beatpop. Kul skiva!
Tull var sparsamma med liveplattor under sina första år, trots att de ansågs vara ett briljant liveband. Den här inspelningen från 1971 släpptes så sent som 2012 och bekräftar ryktet.
En undangömd skatt till från Zombieskollektivet. LP:n visar att Rod Argent var hjärnan bakom Zombies. En skiva som fortsätter i samma spår som Odessey & Oracle.
Kanske höjdpunkten för Ten Years After, utstuderad men mycket läcker psykedelisk bluesrock. Cricklewood Green är tillsammans med Ssssh gruppens största ögonblick.
Amon Düül II förvandlar det kaotiska soundet från Phallus Dei och Yeti till en grumlig men mycket välsmakande soppa. Wolf City är den Amon Düül-LP som bör finnas i varje välsorterad samling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar