CATHERINE RIBEIRO + ALPES – PAIX – 1972
Det här är en LP för oss som gillar konstiga grejer, sån musik där andra gärna ser ut som frågetecken och säger ”Va, menar du att det här är musik?”.
Catherine Ribeiro + Alpes var ett franskt band med stort intresse för psykedelia som på den här skivan utforskade den del av den progressiva rockens universum dit Pink Floyd visat vägen med The Pipers At The Gates Of Dawn.
Paix sägs vara ett av de mest originella album som spelades in i början av 70-talet i Frankrike. Skivan inleds dock med två för denna LP mycket udda musikstycken. Först ordlösa acapellan Roc Alpin och därefter en låt som jag närmast vill kalla fransk folkmusik, Jusqu´a ce que la force de t´aimer me manque.
På denna ovanliga och svårhittade LP gömmer sig därefter två ohyggliga skapelser, 15 minuter långa Paix på a-sidan och på b-sidan 24 minuters Un Jour La Mort. Två musikstycken som placerar Catherine Ribeiro + Alpes ganska långt ut på den psykedeliska grenen.
En pumpande hypnotisk orgel, våldsamma gitarriff, vilka träffar trumhinnorna som glödande droppar av glas. Och sångerskan Catherine Ribeiro som i Paix mumlar oförståeliga textrader, skriker ut sina politiska budskap om revolution, om fred på jorden.
Eller i Un Jour La Mort låter som hon redan var på andra sidan, en översteprästinna mässande för dem som ännu inte passerat floden Styx.
Paix har förutom de pinkfloydiska tendenserna också ganska tydliga drag av acidrock eller tysk kraut, tänker då närmast på den ”kosmiska” orgeln vars toner skapar en mycket märklig stämning. Kanske Canterburyscenen också, jag får en förnimmelse av det mycket udda bandet Catapilla.
Un Jour La Mort har en rad uppenbara spår av Pink Floyd. Stycket består av långa vindlande melodislingor som med hjälp av soniska effekter tar lyssnaren med ut på en upptäcktsfärd genom ett ännu outforskat universum, läs Interstellar Overdrive och A Saucerful Of Secrets.
Mitt problem med Catherine Ribeiro + Alpes är att de kommer från Frankrike. Felet är helt och hållet mitt, jag kan inte franska så jag förstår inte särskilt mycket av texterna.
Men å andra sidan gör det inte särskilt på mycket på en LP som den här. Trots språksvårigheterna lyckas Catherine Ribeiro + Alpes förmedla precis vad de är ute efter.
Nr: 86/2222
Det här är en LP för oss som gillar konstiga grejer, sån musik där andra gärna ser ut som frågetecken och säger ”Va, menar du att det här är musik?”.
Catherine Ribeiro + Alpes var ett franskt band med stort intresse för psykedelia som på den här skivan utforskade den del av den progressiva rockens universum dit Pink Floyd visat vägen med The Pipers At The Gates Of Dawn.
På denna ovanliga och svårhittade LP gömmer sig därefter två ohyggliga skapelser, 15 minuter långa Paix på a-sidan och på b-sidan 24 minuters Un Jour La Mort. Två musikstycken som placerar Catherine Ribeiro + Alpes ganska långt ut på den psykedeliska grenen.
Eller i Un Jour La Mort låter som hon redan var på andra sidan, en översteprästinna mässande för dem som ännu inte passerat floden Styx.
Mitt problem med Catherine Ribeiro + Alpes är att de kommer från Frankrike. Felet är helt och hållet mitt, jag kan inte franska så jag förstår inte särskilt mycket av texterna.
Men å andra sidan gör det inte särskilt på mycket på en LP som den här. Trots språksvårigheterna lyckas Catherine Ribeiro + Alpes förmedla precis vad de är ute efter.
Nr: 86/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar