Vi fortsätter spela rock and roll – Del 4
Grace Slick har varit med länge. Efter Jefferson Airplane gjorde hon en något vinglig solokarriär som till slut landade i 80-talspop med Starship. Det här var en av skivorna på vägen dit.
GRACE SLICK – DREAMS - 1980
Rockbranschen är full av skrönor. Det sägs att Grace Slick gick raka vägen från AA:s möte till inspelningsstudion när LP:n Dreams spelades in 1980.
Det är kanske därför skivan har lite halvtaskigt rykte. Enligt kritikerna var Grace Slick inte i toppform för låtskriveri, särskilt inte när det gällde texterna, som ansågs vara allt för rakt på och onyanserade. Det där lite subtila, som i White Rabbit, efterlystes.
Dessutom hävdas det med bestämdhet av flera auktoriteter på området att Dreams var inledningen på det som senare på 80-talet skulle bli Starship...(vilket alltså inte är något positivt, tvärtom...jag kan återkomma till det vid något tillfälle om jag hittar nån av mina Starship-album som jag av nån anledning ställt i en garderob).
Men det får vara precis hur det vill med det där. Jag gillar Dreams ändå. Det är en skiva jag gärna spelar flera gånger i rad.
Det är möjligt att Grace Slick fortfarande såg skära elefanter komma ut ur väggarna när skivan spelades in. Men hon har fångat precis det som skivan ska handla om, drömmar.
Det är nämligen exakt den stämningen som infinner redan under första spåret och sedan går som en röd tråd hela skivan igenom.
Här finns så klart ingen låt som är i närheten av White Rabbit, den kunde Slick aldrig upprepa, vare sig ihop med Airplane, på nåt av sina soloalbum och definitivt inte ihop med Starship.
Men suggestiva låten Dreams är en briljant inledning, liksom uppföljaren, flamencoinspirerade El Diablo och därefter Face To The Wind.
Den tidens kritiker har rätt i att Dream är lite väl mycket pop. Men det kan jag leva med, bara för stämningens skull.
Nr: 293/2222
Grace Slick har varit med länge. Efter Jefferson Airplane gjorde hon en något vinglig solokarriär som till slut landade i 80-talspop med Starship. Det här var en av skivorna på vägen dit.
GRACE SLICK – DREAMS - 1980
Rockbranschen är full av skrönor. Det sägs att Grace Slick gick raka vägen från AA:s möte till inspelningsstudion när LP:n Dreams spelades in 1980.
Det är kanske därför skivan har lite halvtaskigt rykte. Enligt kritikerna var Grace Slick inte i toppform för låtskriveri, särskilt inte när det gällde texterna, som ansågs vara allt för rakt på och onyanserade. Det där lite subtila, som i White Rabbit, efterlystes.
Dessutom hävdas det med bestämdhet av flera auktoriteter på området att Dreams var inledningen på det som senare på 80-talet skulle bli Starship...(vilket alltså inte är något positivt, tvärtom...jag kan återkomma till det vid något tillfälle om jag hittar nån av mina Starship-album som jag av nån anledning ställt i en garderob).
Men det får vara precis hur det vill med det där. Jag gillar Dreams ändå. Det är en skiva jag gärna spelar flera gånger i rad.
Det är möjligt att Grace Slick fortfarande såg skära elefanter komma ut ur väggarna när skivan spelades in. Men hon har fångat precis det som skivan ska handla om, drömmar.
Det är nämligen exakt den stämningen som infinner redan under första spåret och sedan går som en röd tråd hela skivan igenom.
Här finns så klart ingen låt som är i närheten av White Rabbit, den kunde Slick aldrig upprepa, vare sig ihop med Airplane, på nåt av sina soloalbum och definitivt inte ihop med Starship.
Men suggestiva låten Dreams är en briljant inledning, liksom uppföljaren, flamencoinspirerade El Diablo och därefter Face To The Wind.
Den tidens kritiker har rätt i att Dream är lite väl mycket pop. Men det kan jag leva med, bara för stämningens skull.
Nr: 293/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar