PAYOLAS – NO STRANGER TO DANGER - 1982
Payola är ett uttryck inom musikindustrin som innebär att skivbolag betalar radiostationer och discjockeys att spela deras artister. Ett fenomen som dök upp redan på 50-talet.
Ett annat fenomen är Mick Ronson.
Ytterligare ett fenomen är kanadensiska new wave-bandet The Payolas...
The Payolas tog dessutom hjälp av Mick Ronson i början av 80-talet. De gjorde två plattor tillsammans, där Ronson producerade och var med och spelade. Inte gitarr, utan på keyboards.
Det där undgick naturligtvis inte min skarpa (numera suddiga) blick, som på den tiden hade en viss extra känsla för det Mick Ronson höll på med. Den första av de där plattorna finns i min samling, No Stranger To Danger.
Payolas var 1982 naturligtvis alldeles för sent ute, då var nya vågen inte längre särskilt ny.
På sina håll hade den blivit ganska unken och inte ens Blondie eller Elvis Costello höll till bland de ”unga och ilskna” längre.
Men No Stranger To Danger är rätt rolig ändå. För Mick Ronson satte sin stämpel rätt ordentligt på det här Vancouver-gänget.
Det låter minsann lite Mott the Hoople om The Payolas låtar. Och det är ju kul.
Det låter lite Blondie och The Records om skivan också. Och kombinationen med Mott the Hoople är inte alls dum egentligen...
Nr: 1931/2222
Payola är ett uttryck inom musikindustrin som innebär att skivbolag betalar radiostationer och discjockeys att spela deras artister. Ett fenomen som dök upp redan på 50-talet.
Ett annat fenomen är Mick Ronson.
Ytterligare ett fenomen är kanadensiska new wave-bandet The Payolas...
Det där undgick naturligtvis inte min skarpa (numera suddiga) blick, som på den tiden hade en viss extra känsla för det Mick Ronson höll på med. Den första av de där plattorna finns i min samling, No Stranger To Danger.
På sina håll hade den blivit ganska unken och inte ens Blondie eller Elvis Costello höll till bland de ”unga och ilskna” längre.
Men No Stranger To Danger är rätt rolig ändå. För Mick Ronson satte sin stämpel rätt ordentligt på det här Vancouver-gänget.
Det låter minsann lite Mott the Hoople om The Payolas låtar. Och det är ju kul.
Det låter lite Blondie och The Records om skivan också. Och kombinationen med Mott the Hoople är inte alls dum egentligen...
Nr: 1931/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar