Vi fortsätter spela rock and roll – Del 7
På tal om att inte ge sig. 70-talsfenomenet Foghat hajade aldrig att 80-talet hade kommit utan fortsatte försöka meja ner allt motstånd. Resultatet?...Nja...
FOGHAT – ZIG ZAG WALK - 1983
Ibland blir skivköp rena chansningar. Jag brukar då och då slå till på skivor bara på grund av ett snyggt omslag, på vilken grupp det, vilket skivbolag, eller – när det blir riktigt nördigt – vem som producerat plattan...och när det gäller vissa skivbolag, skivnumret...
Rätt ofta blir det faktiskt bra köp. Ibland blir det lite sämre.
Det var så Foghats album Zig-Zag Walk från 1983 hamnade i min samling. Jag hade väl egentligen slutat lyssna på dessa boogiegiganter redan nån gång i slutet av 70-talet. Deras eviga malande blev i längden rätt tjatigt. Men när den här dök upp för en tia i en begagnatback slog jag till.
Det blev inte bra. Om det bara var ett sämre köp, eller om det var en dundrande miss, har jag inte riktigt bestämt mig för än. Men det lutar åt det senare.
För Foghat 1983 har inte mycket med bandet tio år tidigare att göra. För det första var bara gitarristen Lonesome Dave Peverett och trummisen Roger Earl kvar från originalsättningen.
För det andra gjordes skivan under en period man ska tänka sig lite extra för innan man slår till och köper något ifrån, det bleka 80-talet.
Och för det tredje har Lonesome Dave och han trumslagarkompanjon på Zig-Zag Walk till slut blivit ett vanligt popband. Ganska trevlig boogie, men inte tillräckligt. Ett sånt där band som står och lirar i bakgrunden när det är fest. Och inte en människa bryr sig.
Nej, Zig-Zag Walk ska nog räknas in bland mina bottennapp, även om That´s What Love Can Do och Down The Road A Piece trots allt är ganska bra låtar...egentligen...
Nr: 1730/2222
På tal om att inte ge sig. 70-talsfenomenet Foghat hajade aldrig att 80-talet hade kommit utan fortsatte försöka meja ner allt motstånd. Resultatet?...Nja...
FOGHAT – ZIG ZAG WALK - 1983
Ibland blir skivköp rena chansningar. Jag brukar då och då slå till på skivor bara på grund av ett snyggt omslag, på vilken grupp det, vilket skivbolag, eller – när det blir riktigt nördigt – vem som producerat plattan...och när det gäller vissa skivbolag, skivnumret...
Rätt ofta blir det faktiskt bra köp. Ibland blir det lite sämre.
Det blev inte bra. Om det bara var ett sämre köp, eller om det var en dundrande miss, har jag inte riktigt bestämt mig för än. Men det lutar åt det senare.
För Foghat 1983 har inte mycket med bandet tio år tidigare att göra. För det första var bara gitarristen Lonesome Dave Peverett och trummisen Roger Earl kvar från originalsättningen.
För det andra gjordes skivan under en period man ska tänka sig lite extra för innan man slår till och köper något ifrån, det bleka 80-talet.
Nej, Zig-Zag Walk ska nog räknas in bland mina bottennapp, även om That´s What Love Can Do och Down The Road A Piece trots allt är ganska bra låtar...egentligen...
Nr: 1730/2222
Den här skivan gjorde mig glad när den kom. Efter att ha släppt tre kassa plattor på rad ("Tight shoes", "Girls to chat and boys to bounce" och "In the mood for something rude") med ängsligt sökande efter något slags mainstreamsound som skulle kunna ge dem en hit eller åtminstone få dem spelade på radio - ett totalt misslyckande i båda fallen - återgick Foghat här till det de kunde bäst och gjorde dem populära in the first place: Spela bluesbaserad boogierock. Jag tyckte det kändes väldigt befriande. Okej, det är naturligtvis ändå ingen särskilt märkvärdig platta, en trevlig bagatell, men den är ett stort steg framåt - eller tillbaka, om man så vill - jämfört med vad som föregått den. Tycker jag alltså (som hade Foghat som ett av favoritbanden fram till och med "Stone blue"
SvaraRaderaDär ser man vad det gör om man inte kan hela historien. Jag släppte som sagt Foghat betydligt tidigare än dig och jämförde den här plattan med skivor som Energized och Fool for the city.
SvaraRaderaOm jag hört de där "mellanskivorna" kanske jag tyckt annorlunda om den här.
Vilket får mig in på en annan tankebana...
Rockmusik betraktas märkligt nog fortfarande som väldigt mycket "här och nu" och dagens musik vill inte bli jämförd med "det gamla", men det kanske borde göras i större utsträckning, för att få lite bättre perspektiv (vilket jag saknade i den här rec).
Tjena Olle !
SvaraRaderaOm du får tag i Stone blue så köp den, tungt o grymt / Pelle
Jag har aktat mig lite för Foghat efter Zigzag-skivan. Men ska absolut kolla upp Stone blue, har hört myckt "gott" om den. Tack för tipset.
Radera