BABE RUTH – FIRST BASE - 1972
First Base är en fascinerade platta. Ryktena om Babe Ruths debutalbum från 1972 får nog sägas vara sanna. Det är spännande, utmanande och fräckt.
Babe Ruth tänjer på gränserna och har en udda sångerska, Jennie Haan, som verkligen är tålamodsprövande, men samtidigt så sylvass och annorlunda att hennes röst inte går att motstå. Hon påminner inte så lite om Anna Meek i Catapilla, och stundtals också om Mariska Veres i Shocking Blue.
Babe Ruth har dock inte särskilt mycket med jazzexperimentella Catapilla eller Shocking Blues holländska psykedelia att göra.
Visserligen har bandet inga som helst svårigheter att glida mellan hårdrock, jazz, folkrock, spansk flamenco (!) och förmodligen ett antal genrer till, men de har en betydligt ruffigare charm. De hamnar i min värld nånstans mellan experimentell progressiv rock och hård rock med en twist.
Även om den här plattan hyllas av nästan alla som hört den tänker jag sticka ut hakan och påstå att First Base inte är min favoritskiva med Babe Ruth.
Jag tycker Amar Caballero, bandets andra album, är roligare att lyssna på (vilket jag lär utveckla vid ett annat tillfälle).
Kanske hänger det på att jag inte har kommit överens med The Mexican, som blev en stor publikfavorit. Inte heller blir jag särskilt knäsvag när Babe Ruth ger sig på Zappas King Kong, även om Alan Shacklocks gitarrspel är brutalt.
För min del är skivans bästa spår tungt gungande Wells Fargo och coola The Runaways.
Babe Ruth kommer förresten från Hatfield i England. En plats som fostrat många rockhjältar, Stevie Winwood, Eric Clapton och ett helt gäng till...
Till skillnad från de gossarna lyckades Babe Ruth av nån anledning aldrig slå igenom ordentligt i sitt hemland. Däremot blev de stora på allvar i Kanada och USA.
Nr: 2031/2222
First Base är en fascinerade platta. Ryktena om Babe Ruths debutalbum från 1972 får nog sägas vara sanna. Det är spännande, utmanande och fräckt.
Babe Ruth har dock inte särskilt mycket med jazzexperimentella Catapilla eller Shocking Blues holländska psykedelia att göra.
Visserligen har bandet inga som helst svårigheter att glida mellan hårdrock, jazz, folkrock, spansk flamenco (!) och förmodligen ett antal genrer till, men de har en betydligt ruffigare charm. De hamnar i min värld nånstans mellan experimentell progressiv rock och hård rock med en twist.
Jag tycker Amar Caballero, bandets andra album, är roligare att lyssna på (vilket jag lär utveckla vid ett annat tillfälle).
Kanske hänger det på att jag inte har kommit överens med The Mexican, som blev en stor publikfavorit. Inte heller blir jag särskilt knäsvag när Babe Ruth ger sig på Zappas King Kong, även om Alan Shacklocks gitarrspel är brutalt.
För min del är skivans bästa spår tungt gungande Wells Fargo och coola The Runaways.
Babe Ruth kommer förresten från Hatfield i England. En plats som fostrat många rockhjältar, Stevie Winwood, Eric Clapton och ett helt gäng till...
Till skillnad från de gossarna lyckades Babe Ruth av nån anledning aldrig slå igenom ordentligt i sitt hemland. Däremot blev de stora på allvar i Kanada och USA.
Nr: 2031/2222
Populariteten i USA kom gissningsvis från att Babe Ruth var en legendarisk baseball-spelare. Även namnet på skivan antyder baseball. Jag trodde faktiskt att skivan var amerikansk tills jag läste hela ditt blogginlägg.
SvaraRaderaJag kan nog hålla med dig där. För det här är ju inte musik som annars brukade funka jättebra på den sidan Atlanten.
SvaraRadera