Impulsköp på bensinmackar – Del 10
Det borde inte kunnat bli nåt annat än bra, Brian Eno och David Bowie tillsammans igen. Naturligtvis skulle jag lyssnat på nåt spår innan. Men sånt går inte att göra, i kön på bensinmacken på Eurostop. Bara en lyssning på den här skivan är totalt knäckande. Så detta får bli helgens sista inlägg...
DAVID BOWIE – 1. OUTSIDE – 1995
Jag misstänker att det handlar om tro. Den här skivan måste man nog tro på för att tycka är bra. Dyker det upp det allra minsta tvivel, kan man lika gärna kasta skivan i Vättern.
Det har jag inte gjort. Men minst ett par gånger har jag för min inre syn sett mig singla ut den silverglänsande cd:n över det iskalla vattnet, se den studsa några gånger för att sedan lägga sig till ro och stilla sjunka ner i Vätterns mörkgröna djup.
Men det är nog så att jag faktiskt tror på 1. Outside. För när jag är på det rätta, mörka, deprimerande humöret kan det hända att jag spelar den. En gång räcker.
1. Outside är nämligen ohyggligt påfrestande. Den har bara lite att göra med det Bowie och Eno höll på med i Berlin på 70-talet. Här finns ett och annat svårläst spår från både Low och Heroes. Men det är inte där saken ligger.
Andra likheter finns helt klart med Diamond Dogs, för det här är också ett konceptalbum. Det är möjligtvis någon slags rockopera, som Tommy.
Men storyn är så obegriplig (vilket å andra sidan Tommy också är...) att man tappar tråden redan innan den börjar. Det är 90-talets ibland påfrestande popmusik. Det är techno!
Stopp nu! 1. Outside är allt det där. Men den är i första hand råa synthar, svårhanterliga (så kallade) melodier och ett evigt malande, i nitton (!) olika sekvenser.
Inte för att det är monotont. De olika avsnitten skiljer sig rätt rejält från varandra. Men det är industrirock!
Tror du inte helt och hållet på David Bowie ska du nog låta bli den här skivan.
Nr: 167/cd
Det borde inte kunnat bli nåt annat än bra, Brian Eno och David Bowie tillsammans igen. Naturligtvis skulle jag lyssnat på nåt spår innan. Men sånt går inte att göra, i kön på bensinmacken på Eurostop. Bara en lyssning på den här skivan är totalt knäckande. Så detta får bli helgens sista inlägg...
DAVID BOWIE – 1. OUTSIDE – 1995
Det har jag inte gjort. Men minst ett par gånger har jag för min inre syn sett mig singla ut den silverglänsande cd:n över det iskalla vattnet, se den studsa några gånger för att sedan lägga sig till ro och stilla sjunka ner i Vätterns mörkgröna djup.
1. Outside är nämligen ohyggligt påfrestande. Den har bara lite att göra med det Bowie och Eno höll på med i Berlin på 70-talet. Här finns ett och annat svårläst spår från både Low och Heroes. Men det är inte där saken ligger.
Andra likheter finns helt klart med Diamond Dogs, för det här är också ett konceptalbum. Det är möjligtvis någon slags rockopera, som Tommy.
Men storyn är så obegriplig (vilket å andra sidan Tommy också är...) att man tappar tråden redan innan den börjar. Det är 90-talets ibland påfrestande popmusik. Det är techno!
Inte för att det är monotont. De olika avsnitten skiljer sig rätt rejält från varandra. Men det är industrirock!
Tror du inte helt och hållet på David Bowie ska du nog låta bli den här skivan.
Nr: 167/cd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar