Om nu City Boy hade någonting så var det taskig tajming. Detta egentligen ganska spännande band gjorde precis allt fel. Det är inte undra på att det bara höll några år och att City Boys begagnade LP-skivor numera säljs för högst en tia...
Men av någon anledning har jag de där skivorna. Detta är en diskografi över City Boy.
City Boy från Birmingham kan med lite god vilja kanske påstås ha varit ett progressivt rockband. Idéerna fanns där och de lyckades faktiskt göra något av dem ibland. Men det gick åt pipan av flera anledningar.
Först och främst handlar det om tidpunkten. City Boy gav ut sin första skiva ungefär när punk- och new wave-vågen var som störst. Det allra mest hatade var alla progressiva bombastiska rockband som då dominerade skivförsäljningen.
Queen var till exempel så ute att de inte ens gick att nämna utan att åka på en propp (bland folk jag kände i alla fall). Då säger det sig själv att man inte kan ha en sångare som försöker pressa upp sig i samma tonläge som Freddie Mercury.
Namnet var en katastrof. Tar man ett namn som City Boy går det inte att undvika att hamna i samma fack som stylade pojkbandshjältar (jo, det fanns såna på 70-talet också) som Bay City Rollers, Pilot och vad de nu hette. Det blev inte bättre av att City Boy såg så snälla och städade ut.
Som grädde på moset slog bandet dessutom igenom med en ganska alldaglig klistrig popdänga. 5-7-0-5, som kanske var en bra poplåt, men inte alls bra om man ville göra karriär som progressiva och nytänkande.
Så efter sex år och sju album upplöstes gruppen. Sen drar jag mig till minnes att City Boy egentligen bara blev stora i Sverige...och Kanada.
Men kollar man in gruppens skivor lite närmare är det inte så illa som ryktet säger.
Det finns länkar till samtliga skivor...
City Boy (1976)
En bra debut och en av City Boys bästa. Hap-Ki-Do-Kid var faktiskt lysande, även om man inte fattade det på den tiden. Lite folkrock och lite halvproggigt.
Dinner at the Ritz (1976)
En bra uppföljare som av många anses vara bandets bästa. Mer pop än prog, men den funkar. Och går att spela nu för tiden också.
Young Men Gone West (1977)
Nja, lite tjatig. Känns som City Boy mal på i samma spår. Alldeles för mycket 10cc för att det ska vara riktigt kul.
Book Early (1978)
Det var den här skivan City Boys slog igenom med, inte minst i Sverige. Men detta är ingen rolig sak. Vanlig 80-talspop. 5-7-0-5...bla,bla, bla
The Day the Earth Caught Fire (1979)
En ordentlig uppryckning. Betydligt tyngre och vassare än föregångaren. Utan tvekan City Boys tuffaste.
Heads are Rolling (1980)
Öhh, nu börjar det bli segt. Men så hade också Steve Broughton hoppat av innan den här spelades in. Bör nog räknas till City Boys sämre avdelning.
It´s Personal (1981)
En skiva som aldrig var tänkt att ges ut. Men till slut gjordes ändå, men bara i Skandinavien, där de sista fansen fortfarande häckade. Ingen snygg avslutning för City Boy.
Men av någon anledning har jag de där skivorna. Detta är en diskografi över City Boy.
Först och främst handlar det om tidpunkten. City Boy gav ut sin första skiva ungefär när punk- och new wave-vågen var som störst. Det allra mest hatade var alla progressiva bombastiska rockband som då dominerade skivförsäljningen.
Queen var till exempel så ute att de inte ens gick att nämna utan att åka på en propp (bland folk jag kände i alla fall). Då säger det sig själv att man inte kan ha en sångare som försöker pressa upp sig i samma tonläge som Freddie Mercury.
Namnet var en katastrof. Tar man ett namn som City Boy går det inte att undvika att hamna i samma fack som stylade pojkbandshjältar (jo, det fanns såna på 70-talet också) som Bay City Rollers, Pilot och vad de nu hette. Det blev inte bättre av att City Boy såg så snälla och städade ut.
Som grädde på moset slog bandet dessutom igenom med en ganska alldaglig klistrig popdänga. 5-7-0-5, som kanske var en bra poplåt, men inte alls bra om man ville göra karriär som progressiva och nytänkande.
Så efter sex år och sju album upplöstes gruppen. Sen drar jag mig till minnes att City Boy egentligen bara blev stora i Sverige...och Kanada.
Men kollar man in gruppens skivor lite närmare är det inte så illa som ryktet säger.
Det finns länkar till samtliga skivor...
En bra debut och en av City Boys bästa. Hap-Ki-Do-Kid var faktiskt lysande, även om man inte fattade det på den tiden. Lite folkrock och lite halvproggigt.
En bra uppföljare som av många anses vara bandets bästa. Mer pop än prog, men den funkar. Och går att spela nu för tiden också.
Nja, lite tjatig. Känns som City Boy mal på i samma spår. Alldeles för mycket 10cc för att det ska vara riktigt kul.
Det var den här skivan City Boys slog igenom med, inte minst i Sverige. Men detta är ingen rolig sak. Vanlig 80-talspop. 5-7-0-5...bla,bla, bla
En ordentlig uppryckning. Betydligt tyngre och vassare än föregångaren. Utan tvekan City Boys tuffaste.
Öhh, nu börjar det bli segt. Men så hade också Steve Broughton hoppat av innan den här spelades in. Bör nog räknas till City Boys sämre avdelning.
En skiva som aldrig var tänkt att ges ut. Men till slut gjordes ändå, men bara i Skandinavien, där de sista fansen fortfarande häckade. Ingen snygg avslutning för City Boy.
Hørte Shake My Head and Leave i 1976 på radioen. Udkom som single i Danmark, købte den og må indrømme har sidenhen købt alle deres albums, tilmed opsamlingspladen Anthology fra 2001.Har tilmed en Bootleg fra en optræden i Portland i 1977, så må nok (desværre ?) siges at være fan af City Boy. Personlig favorit er albummet The Day The Earth Caught Fire, hvor dog foretrækker nummeret Modern Love Affair. Hvis det var sluttet der, så havde de været en hæderlig "also-ran" gruppe, men desværre fortsatte de med to yderligere albums. Burde måske ikke nævnte at jeg tilmed efterfølgende også har købt deres plader på CD - Undskyld.
SvaraRaderaHe, he, jag har ju alla deras skivor, så jag ska väl inte säga för mycket heller...
SvaraRaderaFörsta och andra plattan är ju skitbra!!!!
SvaraRaderaOch till skillnad från dig Olle så tycker jag att sid 1 på första plattan är lysande precis som sid 2. Hap kido är dock bäst och ligger ju på sid 2 dock. Men första sidan är ju bara hitlåtar. En kanonplatta och deras bästa. PUNKT!
För första gången lyssnar jag nu på Dinner at the ritz och första sidan är då riktigt jäkla bra! Detta borde blivit lika stort som Queen blev.
SvaraRaderaMicke i Gävle
Första skivan är verkligen före sin tid. Den håller än i dag. Steve Broughtons röst är fantastisk! Det blev väl aldrig riktigt lika bra igen men The Day the Earth Caugth Fire har ju en del magiska ögonblick. Roy Wards sång på slutlåten är sagolik, han kan pricka höga toner! Tyvärr förstår man att Steve B är på väg ut i samband med den skivan och man saknar honom då han inte är med särskilt där. Sen blev det inte mycket att ha.
SvaraRadera