TYRANNOSAURUS REX – A BEARD OF STARS - 1970
Man måste nog vara något av en popextremist för att uppriktigt gilla och orka lyssna på Tyrannosaurus Rex, alltså Marc Bolans tidiga plattor innan han blev tidernas största och mest hyllande glamrockare.
A Beard Of Stars från 1970 är en av de där märkliga skivorna. Det är inga lättlyssnade grejer.
Marc Bolan på akustisk- och ibland elgitarr och hans då nya kompanjon Mickie Finn på rytminstrument, företrädesvis kongas.
Nu vet jag ju att Bolan var en rätt hyfsad gitarrist. Men när man hör en del av sakerna på den här skivan kan man börja tvivla på om han kunde spela gitarr över huvud taget. Det blir lite väl skumt på sina ställen...innan man inser att DET SKA LÅTA PÅ DET VISET.
A Beard Of Stars är svår att få tag på. Med viss rätt. Föregångaren, Unicorn, då han fortfarande hängde ihop med Peregrin Took (Jo, han hette så, bytte till det namnet eftersom han var barnsligt förtjust i Sagan om ringen), är betydligt starkare. Om det hängde på Bolans humör eller om Took var bättre musiker än Finn vågar jag inte uttala mig om. Men så är det.
Därmed inte sagt att den här plattan är kass. Det är en liten läckerbit för alla popextremister med sinne för det lite udda och konstiga. Bolan ger inga som helst självklara svar, här får man tänka själv, tycker han...
Möjligtvis kan man påstå att den här plattan på sina ställen visar vägen mot det som skulle komma senare, med glamrockalbum som Electric Warrior, The Slider och Bolan Boogie. Då tänker jag främst på låten Elemental Child, där Bolan lirar rätt svettig elgitarr.
Men det är inte skivans bästa spår. Den utnämningen får i stället krispiga Pavilions Of The Sun och Wind Cheetah, som nog ska räknas in bland Tyrannosaurus Rex bästa hippienummer.
Nr: 265/2222
Man måste nog vara något av en popextremist för att uppriktigt gilla och orka lyssna på Tyrannosaurus Rex, alltså Marc Bolans tidiga plattor innan han blev tidernas största och mest hyllande glamrockare.
Marc Bolan på akustisk- och ibland elgitarr och hans då nya kompanjon Mickie Finn på rytminstrument, företrädesvis kongas.
Nu vet jag ju att Bolan var en rätt hyfsad gitarrist. Men när man hör en del av sakerna på den här skivan kan man börja tvivla på om han kunde spela gitarr över huvud taget. Det blir lite väl skumt på sina ställen...innan man inser att DET SKA LÅTA PÅ DET VISET.
A Beard Of Stars är svår att få tag på. Med viss rätt. Föregångaren, Unicorn, då han fortfarande hängde ihop med Peregrin Took (Jo, han hette så, bytte till det namnet eftersom han var barnsligt förtjust i Sagan om ringen), är betydligt starkare. Om det hängde på Bolans humör eller om Took var bättre musiker än Finn vågar jag inte uttala mig om. Men så är det.
Möjligtvis kan man påstå att den här plattan på sina ställen visar vägen mot det som skulle komma senare, med glamrockalbum som Electric Warrior, The Slider och Bolan Boogie. Då tänker jag främst på låten Elemental Child, där Bolan lirar rätt svettig elgitarr.
Men det är inte skivans bästa spår. Den utnämningen får i stället krispiga Pavilions Of The Sun och Wind Cheetah, som nog ska räknas in bland Tyrannosaurus Rex bästa hippienummer.
Nr: 265/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar